Göteborgsposten – 18 december 1861, sida 2

— Jag är mycket lugn för henne. I — Då hon återfick sina förståndsförmögenI heters fulla bruk, kom hon ånyo i besittning af sin förmögenhet och kunde derföre fritt förfoga öfver densamma... — Och hon har gjort det? slutade Camparini, utan att förråda den minsta rörelse. — Du har gissat rätt. — Och hvem har hon insatt till sin arfJ vinge? — En ung flicka... — Som nu är gift, icke sannt? -— Jo. — Och denna unga flicka är. ..? — Blanche de Niorres. — Och hennes maa... — Blanche har åt honom fullkomligt afstått allt, sade Bamboula. — Så att, fullföljde Camparini, alltjemt med samma kalla och lugna ton, det i dag är Blanches man, som ärfver madame de Saint-Gervais. — Alldeles, och denne man är... — Parbleu! det är du! afbröt Camparini. Bamboulå spratt till. — Du visste det! sade han. — Nej, men jag har anat det, svarade Camparini. — Derföre . . . (Forts.)