på sig, då bans lif stod på spel, var i ordning. Han gick derefter till vapenskåpet, hvarur han tog ett par pistoler, som han stoppade i sina byxfickor, och en glasflaska, hvilken han placerade i byxfickan. Derpå vände han sig om och väntade. Dörren öppnades nästan genast. XLIIIL Schakalerna. Bamboulaå stod på tröskeln och kastade en snabb blick omkring sig, innan han inträdde. Camparini gissade till hans tankar. — Frukta ingentiog, sade han med ett ironiskt leende. — Jag fruktar ingenting, svarade Bamboula. — Deri gör du rätt ; du befinner dig ju hos en gammal vän? — Det är just min tanke. — Och, fortfor Camparini, det finnes ju emellan oss ett ljufvare band än vänskapens? — Det är sannt. — Du har godt minne! Dessutom, om du glömt det, skulle jag, din far, hafva påmint dig derom. Galerkonungen lade synbar tonvigt på ordet far. Bamboulaå blinkade icke. Dittills hade de båda männen förblifvit stående ansigte mot ansigte, lika tvenne motståndare, hvilka granska och stu