Göteborgsposten – 14 december 1861, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. F. d. byrkusken J. A. Olsson bade Tisdagen d. 3 d:s öfverfallit och slagit pigan Amalia Christina Wängberg. Han hade, enligt hennes anklagelsesrift, från förstugudörren till auktionskammaren ropat till henne och bedt henne komma in för att se på en dragkista som han köpt; men då hon hunnit på öfversta steget af gatutrappen hade han med något tillhygge slagit henne för högra ögat, så att hon blödt både genom ögat och näsan. Tilltalade Olsson förnekade alldeles att på något sätt ha misshandlat Chr. Wängberg, hvarföre målet för vittnens inkallande uppsköts på åtta dagar. — Glashandlaren Salomon Johnsson Oslund från Algustorps socken i Kind hade i tisdags afton af drängen Andreas Andersson från Hyssna i Mark lånat en denne tillhörig kärra för att hemföra en honom, Salomon Johnsson, tillhörig kista, innehållande glas. Andreas Andersson hade sedermera tillika med tvenne af sina kamrater uppbrutit eller åtminstone uppbändt locket till sagde kista, samt ur densamma tillgripit 8 st. karafiner och flaskor, värderade till 3 rdr 60 öre. Ofvervåldet på kistan hade dock ej varit värre, än att Salomon Johansson ej märkt att något blifvit tillgripit från honom. Polisen hade emellertid fått nys om saken och såväl Andreas Andersson som hans medbrottslige And. Petter Persson och Aug. Andersson, äfvenledes från Mark, blefvo derpå häktade. — Vid i förrgår hållet polisförhör erkände de anklagade tillgreppet. August Andersson tycktes ha varit den som kommit på sjelfva idten för detsamma. Andreas Andersson hade i en hösäck mottagit de tillgripna karafiuerna. Auders Petter Persson hade upplyftat kistlocket (om med blotta händerna eller genom något verktyg blef ej bevisadt). August Andersson hade framtagit glasvarorna. -— Målet remitterades till rådhusrätten och de anklagade blefvo till cellfängelset införpassade, hvilket isynnerhet tycktes bekymra dem, för deras medhartda bästars skull. Rådhusrätten. Häktade handelsbetjenten Carl Johan Stenkilsson har, som vi förut berättat, varit anklagad för att från urmakaren Malmsjö här i staden olofligen ha tillgripit trenne guldur, hvilka han, efter af honom i Köpenhamn begånget bedrägeri, befunnits innehafva, utan att han kunnat redogöra för deras åtkomst på annat sätt än att han fått köpa dem på kredit af hr Malmsjös biträde, August Malmsjö. Vid de förhör Rådhusrätten sedermera med Stenkilsson förehaft uppdagades intet nytt. Stenkilsson vidhöll sin uppgift att han af Aug. Malmsjö på kredit erhållit uren, jemte en urkedja af någon metallkomposition och en lorgnett, för en summa af 513 rdr. — August Malmåter förnekade att till Stenkilsson ha sålt mer än urkedjan och lorgnetten för tillsammanlagdt 13 rdr. Stenkilsson måste således enligt Aug. Malmsjös uppgift, ha stulit uren, men Aug. Malmsjö kunde ej uppgifva på hvad sätt detta skulle skett, såvida ej möjligen då han varit inne på kontoret och för någon kort stund lemnat Stenkilsson ensam i butiken. Emellertid beslutade rådhusrätten, att då Stenkilsson3 töregifvande ej kunde anses vara af ringare värde än Aug. Malmsjös uppgift, sågskulle tilltalade Stenkilsson med ed få göra sig urtjutva, d. v. s. betyga sin oskuld i urstölden. Dock skulle Stenkilsson dessförinnan af tångpredikanten undervisas om vigten och värdet at eden, hvilken han skulle aflägga den 18 d:s.