Göteborgsposten – 14 december 1861, sida 2

Sommaren gick, hösten gick, rosenträdet hade alltjemt blommor och knoppar, ända tills snön föll, vädret blef rått och vått, rosenträdet böjde sig mot jorden, snigeln kröp ned jorden. Nu började ett nytt år, och rosorna kommo. fram, och snigeln kom fram. — Nu är ni en gammal rosenstock! sade han, ni måste snart se till att gå ut. Ni har gifvit verlden allt, hvad ni haft i er; om det. betydde något, är en fråga, som jag ej har tid att tänka öfver, men det är dock tydligt, att ni icke gjort det ringaste för er inre utveckling, ty annars skulle ni säkert frambragt något annat. Kan ni försvara det? Det går nu snart upp i bara stickor! kan ni förstå, hvad jag säger? — Ni förskräcker mig, sade rosenhäcken. Det har jag aldrig tänkt på. ; — Nej, ni har nog aldrig gjort er särdeles besvär med att tänka! har ni någonsin gjort er. sjelf reda för, hvarföre ni blommade, och huru det gick till att blomma? Huru och icke annorlunda ! — Nej; sade rosenhäcken. Jag blommade; i glädjen, ty jag kunde icke annat. Solen var, så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet; jag andades, jag lefde! Det kom från jorden en kraft upp i mig, det kom en kraft från ofvan, jag kände