Göteborgsposten – 14 december 1861, sida 2

mm I -— Det är så ledsamt! sade rosenträdet Jag kan med bästa vilja i verlden icke kryps in, jag måste alltid springa ut, springa ut i ro. sor. Bladen falla af, de flyga bort med vinden! men en af rosorna såg jag läggas i busmodrens psalmbok, en af mina rosor fick plats vid en ung, vacker flickas bröst och en kystes af en barnamun i lycksalig glädje. Det gjorde mig så godt, det var en sann välsignelse. Det är mitt minne, mitt lif! — Och rosenträdet blommade i all sin oskuld, och snigeln dväljdes i sitt hus, verlden angick bonom icke. -— Och åren förgingo. Snigeln var jord i jorden, rosenträdet var jord i jorden; äfven minnesrosen i psalmboken hade blåsts bort, — — men i trädgården blommade nya rosenhäckar, i trädgården funnos nya sniglar; de kröpo in i sina hus och spottade, — verlden angick dem ej. Skola vi läsa om historien igen ifrån början? — Den blir ej annorlunda.