Göteborgsposten – 14 december 1861, sida 2

en lycka, alltid ny, alltid stor och derför måste jag alltid blomma; det var mitt lif, jag kunde ej annat! -—Ni har fört ett mycket makligt lif! sade snigeln. — Det är sannt! Allt blef mig gifvet! sade rosenhäcken ; men er blef ännu mera gifvet! Ni är en af dessa tänkande, djupsinniga naturer, en af de högt begåfvade, som skall förvåna verlden ! -— Det tänker jag alldeles icke göra! sade snigeln. Verlden angår mig icke! hvad har jag väl med verlden att göra? jag har nog af mig sjelf och nog i mig sjelf! — Men skola vi icke alla här på jorden gifva vår bästa del åt de andra! bringa fram hvad vi kunna —! ja, jag har endast gifvit rosor! — men ni? ni, som fick så mycket, hvad har ni gifvit verlden ? hvad gifver ni den? — Hvad jag gifvit? Hvad jag gifver! jag spottar åt den! den duger icke! den angår mig icke. Veckla ni ut rosor, ni kan ej drifva det längre! må hasselbusken bära nötter! må kor och får gifva mjölk, de ha hvardera sin publik, jag bar min i mig sjelf! jag går in i mig sjelf, och der stannar jag. Verlden angår mig ickel Och så gick snigeln in i sitt bus och kittade till det.