Göteborgsposten – 13 december 1861, sida 1

slor, rätade upp sig, sublim i sin resignation, kraft och vrede. Hennes darrande, framsträckta hand tycktes hota bödeln, som pinade henne, och slunga förbannelsen öfver denne skamlöse man, som kom och så kallt föreslog henne den skändligaste handel. Bamboulå betraktade henne ett ögonblick under tystnad: hans ögon lifvades, då han framför sig så denna beundransvärda varelse, som plötsligt återvunnit hela glansen af sin skönhet. — Hm, mumlade han, hon är min själ verkligt vacker! Derpå skakade .han på hufvudet och tog ett steg fram emot henne. — Ni ser, sade lan, att jag är bröllopsklädd. Vittnena till vår förening vanta oss ien vagn dernere: vi måste vara gifta innan aftonen, och det börjar bli sent! Blanche vände bort hufvudet, utan att svara. Bamboulå bjöd henne armen. — Låt oss gå! sade han. Ett rosslande gapskratt framträngde mellan den unga flickans läppar. — Döda mig! sade hon, men förolämpa mig ej mera! Ah, bär är jag stark. Här finnes icke såsom i Brest någon blodig schavott upprest eller något offer, färdigt att bestiga denna schavott. Vi äro ensamma och jag bekämpar lidandena! ...