Göteborgsposten – 11 december 1861, sida 2

XXXVI. Bekännelsen. Bambouldå tog, utan att synas bry sig om den förskräckelse, som den unga flickan visade vid hans annalkande, en stol, som han ställde midtemot henne, och satte sig lugnt deri. Blanche steg upp med en rörelse af afsky och ryggade häftigt tillbaka liksom vid åsynen af en giftig orm. Bamboulå ryckte på axlarne. —Förskona mig från dessa bevis på er antipati, sade han sträft. Denna uttrycksfulla pantomim har ej något ändamål, eftersom jag icke skall lemna detta rum, förrän jag talat med er, och ni å er sida ej kan aflägsna er, utan att hafva hört mig. Derföre, om ni känner er illa till mods vid åsynen af mig, bär det tåligt och låt oss prata med hvarandra. Ju förr ni hör mig, desto förr skall ni bli befriad från min närvaro. Som ni ser, är jag uppriktig. Jag nämner sakerna vid deras rätta namn, och jag gör mig ej någon bedräglig föreställning om de känslor som jag inger eder. Bamboulå bugade sig vid dessa ord med en ironisk åtbörd och inbjöd med handen Blanche att återtaga den plats hon nyss lemnat. Den unga flickan förblef orörlig, utan att yttra ett enda ord. Högdragen och stolt, med högburen