Göteborgsposten – 11 december 1861, sida 2

panna och ett förkrossande förakt i blicken, bade hon afhördt bofven. Hennes ögon hade lemna honom och irrade omkring i rummet, likson sökte hon instinktmessigt någon punkt, genom hvilken hon kunde slippa undan, eller någonting att försvara sig med, men dörrarne voro tillåsta samt möblerna och väggarne alldeles i saknad af såväl anfallssom försvarsvapen. Bamboulå ensam kände den hemlighet, son öppnade låsen, och Blanche befann sig helt och hållet i sin bödels våld: hon kunde ingenting försöka, hon hade ismtet att hoppas. Hon åter tog den plats hon lemnat, dock hvarken genon någon känsla af lydnad eller modlöshet. Hor satte sig med detta allvar, som höfves domaren då han går att uttala ej att mottaga en dom med denna sublima stolthet hos martyren, son ej böjer hufvudet, emedan han vet, att efter d jordiska lidandena följa gudomliga belöningar Bamboulå väntade tåligt, att Blanche skulle sy nas hugad höra honom. — Min fröken, återtog han efter ett ögon blicks tystnad, ni bör nu fullkomligt väl känn mig, och jag har äfven haft det nöjet att mora liskt uppskatta er så, som ni förtjenar. Det för slag, som jag nu vill göra er, fordrar ovilkorli gen att genast bli bifallet eller vägradt. Händel serna skrida framåt, minuterna äro lika mycke värda som sekler, vi måste fort till målet oci