Göteborgsposten – 7 december 1861, sida 2

skulle brista. Han kom efter några ögonblick tillbaka till Camparini. — Men huru skulle man kunna känna igen detta barn, i händelse man möjligen träffade på detsamma ? sade han. — Dess likhet med hr de Niorres är alldeles frappant! genmälte Camparini, och denna likhet skulle göra så mycket mera intryck på er, som fröken Blanche äfvenledes mycket liknar sin onkel. — Charles ryggade tillbaka och förde åter handen öfver pannan. — Han liknar Blanche! mumlade han. Campari tog Charles händer och förde honom fram till ljuset, för att vj förlora något uttryck i hans ansigte. — Dessutom, sade han, har gossen på sin arn: sin familjs vapen, hvilket Saint-Jean sjul!f ditsatt. Charles utstötte ett qväfdt rop och gjorde sig lös från den andre. — lan! mumlade han. Det var han! Camparini hade åter närmat sig och hans brinnande blick flammade af en dyster eld. — Ni inser ändtligen, att vi böra förstå hvarandra. Vi måste åter träffas. — När? stammade Charles. o— I morgon kl. 10 i Egalite trädgård.