Göteborgsposten – 30 november 1861, sida 2

I HB NN BS 0 OJO omtalas från åtskilliga håll, hvarvid de arma djuren ihjelslås med störar och dylikt. Från Utlandet. Englands utländska politik, isynnerhet med afseende på Italien och Nordamerika, har nyligen blifvit omordad i ett valtal i Sonuthwark af hr Layard, understatssekreterare tör utrikes angelägenheterna. Han forklarade, att grefve Russels politiska åsigter stödde sig på tvenne oantastliga grundprinciper, nemligen non-intervention i andra nationers angelägenheter och sympati jemte moraliskt understod för alla de befolkningar, som sträfva efter att förvärfva sig frisinnade institutioner, eller med andra ord: institutioner lika Englands. Först kastade Layard blicken på Italien och tramhöll, huru det under loppet at ett par år från ett hopplöst tillstånd svingat sig upp till att bli ett mäktigt, torenadt konungarike, hvilket måhända snart skulle kunna stå vid sidan af stormakterna. Märkliga framsteg hade gjorts der under de sista månaderna: nya jernvägssträckor voro öppnade för kommunikationen, en krigsoch handelsflotta var stadd i rask uppkomst, yttranderätten var fri alltifrån Alperna nästan till Adriatiska hafvet, och vägen tull religionsfrihet var nästan öfverallt danad. Det saknades visserligen ännu något, men det var ej tvifvel om, att icke det skulle uppnås, om de italienska statsmännen framhärdade i sin visa och moderata politik. Oaktadt allt detta förblef England troget sin non-interventionsprincip; det sade till italienarne: I egen våra sympatier, frisinnade institutioner kunna 1 alla tider göra räkning på vårt moraliska understöd; men mera kunna vi icke skänka eder, och det skulle äfven vara oklokt af eder att begära mera, emedan ingen nation är värdig friheten, om den icke sjelf tillkämpat sig densamma. Layard uttalade derefter den åsigten, att Englands moraliska understöd gagnat Italien mera än beväpnadt bistånd, samt att engelska folket var regeringen tack skyldigt, derföre att det bistånd, som gifvits italienarne, hvarken kostat landet millioner eller bragt sorg öfver någon engelsk familj. Hvad Amerika angår, hade regeringen äfven iakttagit den strängaste neutralitet. Englands vänskapliga afsigter hade der visserligen blifvit misskända, men det kände likväl lika djupt sina stambröders olycka och följde med litligt intresse kampen, väl vetande att egentliga anledningen dertill var slaffrågan. Eogland hade visserligen erkänt södern som krigförande part, men icke som sjelfständig stat. Det förstnämnda hade varit nödvändigt, ty det var ju en omöjlighet att behandla tolt millioner menniskor som upprorsmakare, men om en inter: vention eller ett erkännande af södern kunde det ännn icke vara fråga. Garibaldi har besvarat en till honom insänd adress från Neapel, hvari anhålles, att ban måtte begifva sig dit, för att söderifrån rycka mot Rom, dermed, att han ännu icke kunde komma, men att han skulie genast göra det, när det vore nödigt; han upprepade sitt gamla råd till italienarna, att för alla eventualiteter hålla sig stridsfärdiga. Enligt turkiska berättelser har Derwisch Pascha den 21 jagat 8,000 insurgenter på flykten. Dessa fingo 300 döda, turkarne 15 döda och 86 sårade. Amerikanska kriget vinner med hvarje dag i intresse och det har dessutom, så att säga, flyttats alldeles inpå oss. Se gårdagens telegram till G. P. Det bekräftar sig ej, att oroligheter egt rum bland trupperna i vestern med anledning af general Fremonts afskedstagande. General Rosenkranz har inrapporterat, att han kan bibehålla sin ställning i vestra Virginieu. Genera! Hallech har utnämnts till befälbafvare för vestra departementet. Guvernören i Pennsylvanien har till utrikesdepartementet ingifvit svar på ett cirkulär från Seward, hvari denne anbefaller kusternas befästande. Guvernören förklarar sig ej kunnainse, hvarföre man uppmanar de enskilda staterna, att befästa sig, om, såsom det heter i cirkuläret, ingen utsigt finnes för handen, att en rubbning skall inträda i förhållandet till de främmande staterna. Han förklarar sig vidare icke betvifla, att kongressen skall återbetala de utlagda penningarne, men erinrar dock om förbundsregeringens dröjsmål med återbetalande af de snmmar som Pannaovlvanian förelönt;t