Göteborgsposten – 30 november 1861, sida 1

— Berätta då, huru det förhåller sig, general, sade Augereau till Brune; du är intressant. — Gerna! sade Brune, under det hans åhörare trängdes omkring honom. Dansen pågick som lifligast. Brune hade börjat sin berättelse. Han berättade vältaligt alla fasorna i dessa upprörande äfventyr, för hvilka vi redan förut redogjort. Alla afhörde honom med stor uppmärksamhet och synbart intresse. Några nyfikna gäster hade närmat sig de unga generalerna och spetsade öronen. Bland dessa befann sig, till hälften undandold i en fönstersmyg, en man, som med bleka kinder, rynkade ögonbryn och i någon mån förvridna anletsdrag tycktes afböra Brune. Nära intill denne stod en annan person, klädd som medborgarinnan Talliens elegantaste dansörer, hvilken äfvenledes med stor oro afbörde den påbörjade berättelsen. När Brune hade slutat hördes en mängd lyckönskningar och förbannelser från alla håll: de förra ställda till talaren, Augereau och Jean, hvilka alla tre spelat en så stor roll i dessa händelser; förbannelserna gällde det förvända politiska systemet, samt fienderna till de offer, hvilkas öde intresserade alla. — De äro räddade! Allt detta är bra, sade Jean; men jag skulle gerna vilja veta, huru det gått med den lilla Rosa,