Göteborgsposten – 29 november 1861, sida 2

skall gå med honom; och ett penndrag af Barras skulle, genom att utstryka bonom från de emigrerades och misstänktes lista, återgifva honom lugn och lif, ty då skulle han kunna arbeta. — Det är en artist, sade Talma skrattande. Och det är ej någon politiker, tillade Bonaparte; jag skall tala vid Barras. — Tack ! genmålte m:me Tallien. Hon helsade härvid bebagfullt och fortsatte sin promenad i salongen. En stunds tystnad följde. Musikens toner, sorlet från dansen och causerierna göra dock, att vi ha orätt, då vi begagna ordet tystnad, ty denna tystnad var mycket bullersam; men det är rättare sagdt, att under några minuter ej ett enda ord vexlades inom den lilla gruppen. Plötsligen uppgaf Talma, som uppmärksamt betraktat de omgifvande personerne, ett klingande gapskratt. — Hvad är det? frågade en af generalerne. — Hvad det är, svarade Talma, alltjemt skrattande; parpleu! det är frågan om den sköna medborgarinnans begäran; det namn hon uttalade återkallar i mitt minne förflutna dagar. De närvarande betraktade skådespelaren utan att förstå. — Ahl! fortfor Talma, detta namn Lonard påminner er då om ingenting, meborgare? Han i glömt hans kullerbytta.