Göteborgsposten – 27 november 1861, sida 2

Leonore lutade sig framåt för att kunna se bättre. — En karl! sade Rosa; en karl som hållit sig dold i portgången midtemot och nu skyndar efter vicomten. — Ah, min Gud! inföll Lonore; det är sannt ! Han spionerade på honom. -— Skulle det vara en snara ? Lonmore och Rosa sågo under rysning på hvarandra. En förfärlig tanke hade bemäktigat sig dem. -— Vi måste skynda efter! utbrast Rosa. — Hvart? Huru underrätta honom? sade Leonore med en ton af vutsäglig förtviflan. Den utpekade karlen hade i sin ordning försvunnit. Gatan bade åter blifvit lugn och tyst. De båda qvinnorna stodo några ögonblick stilla, utan att vexla ett enda ord. Småningom lade sig oron inom dem genom tystnaden och lugnet derinve I rummet. Kanhända jag misstagit mig, sade Rosa. — Kanske den der karlen ej hade någon elak afsigt, menade Lonore. -— Låtom oss hoppas det, min syster. — Låt oss bedja, mitt barn. Lonore tog härvid Rosas hand och förde henne in i det andra rummet. En kristusbild af elfenben hängde på väggen; buxbomsgrenar om