Göteborgsposten – 27 november 1861, sida 2

läppar mot de två små bänder, som han bade i sina, hvarefter han rusade häftigt ut. Kom! sade ban till den främmande och stötte honom framför sig till trappan. De försvunno båda; några sckunder dercfter tillslöts gatuporten efter dem. Lonore och Rosa stodo med ansigtena tryckta intill gallren i fönstret. Rosa hade släckt ljuset, så att man omöjligen kunde urskilja dem utifrån. Båda väntade, beredda att följa med ögonen de båda männen, då dessa lemnade huset. I detsamma porten tillslöts efter dem, skymtade tvenne skuggor fram i mörkret. -— Det är han! sade Leonore. — Ahl! inföll Rosa, huru fort ban går! Jag ser honom ej längre... — Icke heller jag. Henri och hans kamrat hade verkligen nyss försvunnit i mörkret, i riktningen åt rue de la Monnaie. Leonore och Rosa stodo orörliga qvar på samma plats och sökte alltjemt med blicken. genomtränga mörkret, hvari gatan var böljd. Hastigt spratt Rosa till; hennes hand grep tag i Leonores och tryckte den hårdt. — Hvad? ioföll Lonore förskräckt ? — Der!... sade Rosa. Barnet visade med fingret på en punkt å gatan.