Göteborgsposten – 23 november 1861, sida 1

naturligtvis med nöje åsett att vintern ej så snart fick fotfäste. Under den korta tid hans välde räckte synes dock detta hafva varit af en ödeläggande beskaffenhet. Från alla landets kuster ingå underrättelser om olyckor till sjös, vid hvilka dyrbara fartyg och laddningar skadats eller totalt gått förlorade. Mot vanligheten synas dock tå menniskolit vara spillda; något som likväl är en tröst i olyckan. I mellersta Sverige var kölden till och med så stark, att ångfartyg innefröso, t. ex. på Hjelmaren och vikar af Mälaren. På den förra sjön utsågades ett ånglartyg från ett ställe, der tvenne dagar senare den minsta segelbåt obehindradt kunde taga sig fram. Men då vi undsluppit den egentliga kölden, hafva vi fått en icke mindre svår buse att rädas för, neml. en äkta höststorm. En sådan har nu ett dygn rasat; och då den dertill kommit från vestkanten, har den medfört de vanliga obehagen för Göteborg: ätt Kattegat rusar in i fjorden och eltven uppdritves i hamnkanalerna till en höjd, som hotar att öfverstiga dessas bräddar. Under den gamla goda tiden, då öfverallt de ursprungliga bryggorna sköto sin krokrygg mellan stränderna, betydde sådant föga, ty då lemnade de rymliga hvalfven tillräcklig genomfart för de trafikerande: lastpråmar och hisingssnipor. Men under de plana broarna är denna trafik nu, under det höga vattenståndet, alldeles hämmad. Den tunga och låga jernvägsbron vid Lilla bommen är den första som vid sådana tillfällen opponerar sig mot all framkomst. Man hade i det längsta hoppats, att de nya broarne midt i staden, hvilkas hvalt blifvit så höga, som jernets bärighet kunnat medgitva, i det längsta skulle tillåta fri passage; men redan i gär på morgonen satte sig en pråm fast under en af dem och kunde med största svårighet komma dädan. På middagen hade vattnet stigit så, att ej ens en hisingsbåt kunde komma under dem, och på qvällen skulle ej ens en pojkes barkbåt kunnat lotsa sig underfhvalfvets högsta punkt. Lyckligtvis inträffar högst sällan, kanske endast en å två gånger om året, en sådan uppsjö, och denna lilla stagnation i inre trafiken torde ej vara tillräckligt vigtig, for att stämpla de vackra plana bryggorna såsom fördömliga. Hvad man förlorar under desamma, vinner man mångdubbelt ofvanpå dem. Det återkommande mildvädret har ånyo satt lif i de allmänna arbetena, hvilka dock ej egentligen varit afbrutna. Under veckans lopp har ett stort steg framåt blifvit taget för ordnandet at S:t Eriks torg, i det den gamla trossboden nedanför terassen vid Cellfängelset blifvit så totalt undanröjd, att ej en vedpinne återstår efter densamma. Det torde dock dröja länge innan den storartade stenhuggningsfabriken å samma torg kan flytta sin väg, ehuru den måhända kunde söka sig en nästan lika beqväm plats på stadstjenareholmen. Från samma torg skall väl äfven vid första vårdag, eller kanske förut, jernvägen utsträcka sina skenor nedåt hamnen. Bortsprängningen härför af Qvarnbergets sluttning bar långtj framskridit, och det i vägen stående kruthuset är redan dömdt att blifva grundval för nya packhusbyggnaden. Å jernvägsbron vid Stora bommen arbetas oförtrutet, men detta jettearbete torde kräfva sin ansenliga tid. Arbetet med den nya bron öfver