— Ahl! sade han med den ämablaste ton i verlden, se här raska medborgare, för hvilka sjögången skulle vara lämpligare än stora gången i Palais-Egalits trädgård. — Hvad är det frågan om? inföll Maucot och vände sig tvärt om. — Nå, kamrat, fortfor Camparini med sitt förbindligaste leende, du kommer då för att roa dig på fasta landet? — Stopp! sade en annan, det der är en landtkrabba, som är mindre dum än de andra! Hur står det till med helsan, kamrat? Matrosen räckte förtroligt handen åt sprätten. De båda männen tryckte hvarandras händer, och Camparini använde, säkerligen för att bevisa sin öfverlägsenhet, hela sin ofantliga styrka, för att trycka sin nye interlokutörs hand. Maucot kände sig som fastklämd i ett skrufstäd; men smärtan aftvang honom endast ett rop at beundran. — Den är värdig att vara matros ! skrek han. — Jag har varit det, genmälte Camparini. — Matros ? — Ja, medborgare. — För knäfveln, då hade jag ju rätt, när jag sade, att du var mindre dum än de andra! Gossar, hören j? En matros! (Forts.).