— Hvilket glas? Klockan slog i detsamma fyra i palatsets ur. — Han finns kanske här, återtog la Rochelle; men bland denna massa af landtkrabbor är det icke så lätt att få utkik på bonom. — Vi måste preja honom, sade Petit-Pierre. — Det är sagdt. De trenne matroserna stannade nu, ställde sig med ryggarne mot hvarandra, så att de kunde på en gång ha utkik å trenne sidor af trädgården, satte händerna till munnarne i form af ropare och skreko af alla krafter: — Ohoj! Mahurec, ohoj! Alla de promenerande vände sig härvid om; men de värdiga sjögastarne fortforo icke desto mindre med sina anrop. — Hvad är det för ena galningar? sade man omkring dem. — Men hvar och en höll sig likväl på vederbörligt afstånd från gruppen, ty de muskulösa sjögastarne injagade fruktan hos äfven de beslutsammaste. Camparini hade ej förlorat ur åsigte matroserna, alltsedan romarinnan fästat hans uppmärksamhet vid dem. Han log godt, liksom om han uppehållit sig vid en angenäm tanke, och klippte med ögonen, under det han lekte med sina urkedjor. Han gaf Georges ett tecken, steg upp, tog den unge mannens arm och gick fram till de tre sjömännen.