och med något berättigande — lyda så, att man icke vill rubba cirklarne för Danmarks sinnrika statsmän, eller draga deras uppmärksamhet bort från de företrädesvis så intressanta underhandlingarne med hofvet i Berlin, Men förutsatt, att vår regering finner det öfverensstämmande med landets behof att i närvarande ögonblick så godt som uteslutande sysselsätta sig med den holsteinska detaljen, under det att den svenska regeringen deremot idkar politik mera i stort och derigenom troligen alldeles icke bryr sig om hvad som ligger söder om Eidern, är det danska folkets oafvisliga rätt att åtminstone för sin del taga fasta på den sak, som dess regering försummar. Och mycket torde tala I för, att det redan kommit så långt, att om äfven vi försumma att nu begagna oss af denna rättighet, skola vi lätt kunna komma tör sent till att någonsin kunna begagna den så som det anstår ett sjelfständigt folk. Saken förhåller sig enligt vår öfvertygelse redan så, att vi måste antingen öppet och rättfram som ärliga män säga till våra nordiska bröder: vi vilja ej veta af någon närmare anslutning till eder, vi vilja vara hvad vi äro, en dansk monarki med en plattysk tillsats, och vi protestera mot alla skandinaviska planer, hvilka rättast må betraktas som att rent af svenskt öfvergrepp! — eller ock bör man oförbehållsamt uttala, att man uppriktigt är med, och gifva ett tecken till lif såsom bevis på, att vårt goda danska folk likväl icke alldeles försofvit sig, att det är beslutet att med filosofiskt lugn mottaga hvad som komma skall, eller likgiltigt för hvad öde framtiden kan bereda oss. Att hvarken säga ja eller nej, det är enligt vårt förmenande att beständigt afsäga sig all den betydenhet, som annars tillkommer hvarje folk, som åtminstone visar, att det har en egen vilja, dess krafter må våga än aldrig så litet i politikens vågskål; det skulle vara att låta ett ögonblick gå förloradt, hvilket måhända aldrig kommer åter, så sannt som händelserna tyckas snart skola slita med sig:såväl den som icke vill, som den som vill, det lämpliga ögonblicket, att åter en gång vara sig sjelf och såsom sådan en verklig lem, icke svansen i den skandinaviska nationaliteten. Egen löneförhöjning. Sedan man på sista tiden ändtligen kommit underfund med att komministrarne i allmännhel äro för klent aflönade och församlingarne fått påstötning om, att inkomsterna för pastor och komminister borde på något skäligare sätt för framtiden fördelas, hafva äfven församlingarne tagit saken om hand. Men på många ställen har man härvid gått tillväga på ett sätt, som minst kan sågas vara hånligt mot de stackars komministrarne. I stället för att deras boställen förut uppskattades till en årlig inkomst af t. ex. 96 rdr, uppskattar man dem nu till 400 rdr, och derigenom höjes komministerns lön på papperet. Ett sådant förfarande är föga värdigt församlingsboarne. Litterärt. Under pressen befinner sig i Lund sedan någon tid 10:de bandet af det stora verket Samling af Sveriges gamla lagar, innehållande Magnus Erikssons landslag, hvilken hittills aldrig varit tryckt i original, utan hvaraf man endast har en latinsk öfversättning från slutet af 1400-talet af kaniken Ragvald Ingemundsson, utgifven af Messenius 1614. Denna upplaga är utgifven af den om svenska landskapslagarnes utgifvande så högt förtjente professor Schlyter. — Raskt pågår tryckningen af godtköpsupplagan af Shakspeares dramatiska arbeten, öfversatta af Hagberg. Hit till staden äro redan ankomna och utdelade 7 delar, men 9 st. äro i Lund redan färdigtryckta. De tre återstående utkomma mot årets slut. Subskribenterna, som i sistl. Juni månad mottogo första bandet, hafva sålunda icke skäl att klaga öfver dröjsmål med fortsättningen. l Hjelmaresänkningsfrågan. Konungens befallningshafvande i Örebro utlåtande till K.