Stormen och snöfallet under slutet af förra veckan synes hafva sträckt sig öfver hela landet. Den post som härifrån afgick d. 14 d:s till Wermland, hade för snöyrans skull ej anländt till Åmål förrän den 16 och kom ej till Karlstad förrän den 17:de. Den samma dag härifrån afgångna posten till Uddevalla framkom dit först 14 timmar senare än den bort. — Ångf. Bråviken måste under resan från Ystad till Kalmar vända vid Bornholm och återgå till Ystad, hvarest äfven ångfartyget Torstenson, på väg till Libeck, måste dröja öfver ett par dagar. I Skåne har man allmänt haft slädföre. — I Jönköping har stormen rasat så häftigt, att man ej i mannaminne haft dess make. Vattnet steg långt upp i gårdarne i stadens vestra del, och stod der till 1 å 2 fots djup samt inträngde i magasiner och källare, hvarest en del saker förderfvades och det öfriga måste med stora ansträngningar räddas undan förstörelsen. Strandgatan blet så totalt förstörd, att det torde blifva för dyrbart att ånyo sätta den i stånd. En vid hamnarmen fastjord båt blef lössliten och totalt sönderslagen. Lasten, bestående af potäter, blef förstörd. Skandinaviskt. Den danska veckotidningen Hjemme og Ude har uti sitt senast hitkomna nummer tagit till orda rörande det märkliga faktum, att den svenska pressen för närvarande i så hög grad sysselsätter sig med skandinavismen och allt hvad dermed står i sammanhang. Tidningen yttrar: I allt detta finnes emellertid något, som gör, att vår öfverraskning lätt förmås vika undan för en känsla, som ej är särdeles glädjande. Den svenska pressen glömmer visserligen icke, att det existerar ett danskt folk bredvid de båda andra skandinaviska nationerna, den omtalar oss visserligen, den tillochmed nämner oss med sympati och aktning, men det förekommer oss deremot som om den i allmänhet tager vårt lands regering mycket litet med i räkningen, utan snarare söker alldeles ignorera den politik, som idkas här i landet, eller den svåra ställning, hvari vi befinna oss. Vi kunna mycket väl förstå detta, vi vilja tillochmed medgifva, att denna uppfattning af frågan är särdeles naturlig; att man icke må undra öfver, om man i Sverige frestas till att handla på egen hand, eftersom man der har ett relativt långt större svängrum för sina rörelser än vi, som sitta fast i oändliga förvecklingar; men vi finna derföre äfven, att det är hög tid, att vi sjelfva här: Danmark begära ordet med i rådslaget, för att derigenom söka rikta uppmärksamheten något mera på vårt land, och sålunda undvika ödet, att en vacker dag nödgas följa med, der det dock kanske närmast skulle tillkomma just oss att gå i spetsen. Det tyckes, att döma efter åtskilliga märken, nu vara otvifvelaktigt, att konung Carl XV:s resa till Frankrike likväl haft åtskilligt annat till mål, än hvad man allmänt sagt och trott, liksom äfven att kejsar Napoleons ställning till skandinavismen är sådan, att man gör rättast i att uppfatta den i närmaste samband med hans förmodade planer i den närmaste framtiden. Mycket, som ånnu helt; nyligen ansågs vara endast af föga betydenhet eller ett tillfälligt appendix till vår verldsdels stora politiska frågor, skall måhända snart visa sig som en mäktig faktor i en allmän europeisk rörelse och det är långtifrån osannolikt, att den märkvärdige man, hvars hela lif hittills företett så många öfverraskande handlingar, står i begrepp att bereda oss ännu större öfverraskningar än alla de föregående. Det finnes helt säkert i denna stund många trådar mellan Stockholm och Paris, hvilka dock alla löpa förbi h. exc. Halls kabinett, och om vi skulle beklaga oss öfver, att svenska regeringen i sina möjligen tillvarande förtroliga förhandlingar med Frankrike om nordiska frågor icke tager vår regeriog med till råds, skall svaret måhända —