Göteborgsposten – 20 november 1861, sida 2

ensiskorna, och när Revolutionen bröt ut, voro allas hufvuden fyllda med grekiska romaner, främst Alceibiades af Crebillon d. y. Ännu långt efter skräckdagarne var allt ä la Greque eller å la Romaine. Och dessa olika modeföredömen hade delat qvinnorna i tvenne olika klasser atheniensiskor och romarinnor. De förra hade just icke någon särdeles konstig drägt. De buro kort hår, å la victime, inflätadt med två eller tre små kransar, af rödt ylle. De voro i bokstaflig mening fängslade inom en tätt åtsittande antik robe. Denna, som var så djup urringad som möjligt och utan ärmar, sammanhölls under barmen af ett smalt och rödt ylleband, hvilket åter var försedt med en enkel guldknapp. Benen voro bara och foten beklädd med en romersk balfstöfvel, hållen åt foten med detta ständigt återkommande röda ylleband, som låg flätadt öfver ankeln. Denna enkelhet hos grekerna befanns dock vara alltför dålig och primitiv: de elegantaste qvinnorna adopterade i stället romarinnornas drägt eller snarare en travestering deraf. Romarinnorna protesterade mot bruket att bära håret å la victime, och juveler syntes åter bland de med antik olja parfymerade hårflätorna. De praktfullaste och rikast draperade roberna hade purpurns färg och voro insydda med guldpalmer. Under promenaderna var benet betäckt med köttfärgad