Göteborgsposten – 20 november 1861, sida 1

rv EE RANA RAR Vestra Haga ger Slottsskogsbäcken godt tillfälle att utan särdeles besvär och kostnad, (nägra enkla dämmen, samt nedsäkning af en eller annan brunn i närheten af strömfåran) atven för torra somrar bereda en någorlunda säker vattentillgång. 1 nödfall kunde man, genom under vattuets nivå nedlagda ror, trån vallgrafven, kapunieren eller möjligen en högre belägen brunn, leda vattnet till aflägsnare punkter, hvilket visserligen skulle förorsaka större, men dock öfvervinnerliga kostnader. Då talet är om vattentillgången vid eldsvådorna, kan man ej nog prisa den omsorg Frivilliga Brandkorpsen under de sista åren visat i anskaftande at nya förträffliga vattenuppfordringsapparater, hvilka vid flera tillfällen gjort svor nytta äfven för Majornas sprutor, som hittills sakna egna änstalter för atböjande at den tidsförlust och ökade möda som uppstår när såarna skola direkte fyllas ur eltven eller kanalerna. Önskligt vore ock om än flera dylika vattenuppfordringsverk, af mindre ohandterliga dimensioner än de gamla anbringarnena, tör stadens räkning anskatfades. Stadens sprutor hafva under de två sista åren varit föremål för en väl behöflig omvårdnad. Den fordne oduglige branduppsyningsmannen har under tiden afgått med döden; branddrängskorpsen har butvit reorganiserad, nya sprutor, pumpverk och slangar hatva blifvit med stor kostnad anskaffade, och det förut omöjliga har åstadkommits, att slangarnes skrufvar passa, så att hinder häriicke möter för deras sammankopplande efter behag och behof. Man kan dock icke säga att stadens sprutor, 1 trots af allt nit hos åtskilliga brandmästare och beställningspersoner, nu sed nast kunnat undgå grundade anmärkningar. Fefet låg denna gången i en brist på manskap, som icke ensamt kunde förklaras genom ovanligt klena brandsignaler. Då sprutorna N:o 1 och 6, som tillsammans disponera en arbetsstyrka af omkring 1000 man, ändtligen forenade sig om att ge vatten åt de Frivilligas på Skolgatan placerade spruta N:o 2, kunde denna endast arbeta med långa mellanskof, af brist på vatten. När större delen af sprutorna hemförlofvades, var elden icke fullständigare släckt än att den på eftermiddagen flera gånger upplågade. Den först på vakt stationerade sprutans otillräckliga manskap lärer ha vägrat att arbeta utan lötte om särskild ersättning, och det berättas, att till den spruta, som på aftonen inträdde i tjenstgoring, inalles fyra man funnits, att servera hela verket, och att slangarna lemnats att fasttrysa eller tförderfvas af elden. Sådant låter otroligt; men det säkra är, att det erfordras en helt annan ordning med sprutornas arbetsstyrka, så att icke den, som gör sin pligt, blir orättvist betungad mot den som uteblifver och pliktar, eller på sin höjd infinner sig vid uppropet. Kunde man, mot löfte om lämplig ersättning för tidspillan och arbete vid brandtillfällen, erhålla ett tillräckligt antal verkligen arbetsdugliga personer att vid inträffadt behof, mot vite, sjelfva komma tillstädes eller skaffa annan man i sitt ställe; så skulle man måhända af stadens sprutmanskap kunna vänta något jämförligt med hvad Frivilliga Brandkorpsen eller de raska väl disci