Göteborgsposten – 20 november 1861, sida 1

— ——— K——— Å — 2 del af den rikedom, för hvars förvärfvande elier förökande han offrat sitt samvetes frid och måhända sitt hopp om evig salighet. Och man skulle icke heller då, såsom nu, ha att befara någon särdeles miskundsamhet eller varsamhet, hos offentliga eller enskilda åklagare, då fråga vore, icke om lifvet, utan endast om böter eller fängelse. Sedan elden sista gången rasade i samma qvarter af Haga, Söndagen den 18 Sept. 1859, hade man med höga, särdeles eldfarliga trähus bebyggt de öppna gärdsplatser, som då hindrade eldens ötvergång från egentliga Femkanten till de utmed Skolgatan belägna tomterna. Detta var den egentiga anledningen dertill, att elden denna gången fick nägon större utbredning, och man kan icke undgå att beklaga den fullkomliga frihet, som i det tätt bebyggda och än tätare befolkade Haga råder, att på det mest eldfarliga vis bebygga de små, men i allmänhet väl belägna tomterna, isynnerhet då man besinnar den nästan öfverdritna stränghet som råder i den egentliga Staden och Masthugget, der de brandfria hvälfda trapporna och tramförallt de tunga brandbottnarna i hög grad fördyra byggnaderna och höja hyrorna. Mycket skulle vara vunnet, och många skulle derigenom uppmuntras att bygga at sten, om det åtminstone gjordes till lag att tomtägare, som vill bygga brandmur at sten, derifrån icke kan hindras genom grannes protest, äfvensom att boningshus i flera våningar icke få af träd uppföras inne på gårdarna, utmed tomtens inre gränser, utan att 1 rågången vara forsedda med brandmur, af minst en stens tegelmur eller åtminstone af reveterad korsverksmur. Utåt gatan kunna vretrum möjligen vara till någon fördel (ehuru lika ofta til skada, genom rikare lufttiligång tör elden), men inne på gårdarne tjena de ull platt intet. Vid eldsvådan 1859 var det en på målare Bolms tomt belägen vattenrik brunn, som då gjorde det möjlig. att rädda hans nu nedbrunna hus, såväl som de då redan uppförda Bengtssonska, och i Fredags var det samma brunn som möjliggjorde brandens inskränkande, på detta häll, inom förstnämnda hus. Vid alla de många tillfällen, då elden gång efter annan härjat denna del af Östra Haga, närmast Skänsen Kronans branta berg, Risåsen, ha der befintliga brunnar på ett eller annat håll alfgjort den jämförelsevis lyckliga utgången; ty det är dock på vattentillgången som all eldsläckning till slut beror. Detta ger anledning att beklaga, att vederbörande icke längesedan på allvar tagit i tu med den icke svåra saken att för ifrågavarande del af Haga i vanliga fall skatta en riklig vattentillgång. Från dalgången öster om Risåsen går längsefter Östra Haga, emellan Skoloch Husargatorna, en oafbruten sträckning, der man får vatten i öfverflöd, bvarhelst man gräfver en tillräckligt djup brunn, och der man, t. ex. på Folkskolans tomt, esomoftast är särdeles besvärad at vattnets ymnighet. Här skulle några med ringa kostnad åstadkomna rymliga brunnar, försedda med enkla pumpinrättningar, väsendtligt bidraga till någorlunda trygghet för den fara, som förr eller sednare hotar, att hela Haga blir ett rof för lågorna. I Nya Haga har man icke långt till vallgrafven, och i