Några funderingar med anledning af sednaste branden i Haga. Den sista eldsvådan vid Femkanten ger anledning till ganska många till största delen föga hugnesamma betraktelser. Öfver två år hatva förflutit sedan något anbud till eldsvåda lyckats i Haga, ehuru sådana visst icke under tiden saknats. Och man kan thyvärr icke undgå att sätta eldens uppkomst — nästan alltid i obebodda hus och lagenheter —, der eldfaran i sjelfva verket är minst, i närmaste sammanhang med den lockande utsigten att förmånligt realisera ett dödt kapital. Med ett ord, orsaken synes oftast ligga i den frestelse till mordbrand, som nödvändigt följer med assurancer, hvilka fullt motsvara eller till och med öfverstiga det brandförsäkrades verkliga värde; men kanhånda än mera deri, att det hittills varit snart sagdt utan exempel, att någon person här blifvit straffad för mordbrand eller ens på allvar anklagad derföre, äfven der allmänna meningen varit alldeles enig derom, att eldens uppkomst zcke varit tilltällig. Detta åter torde till en väsendtlig del bero på den olämpliga straffbestämmelse i vår lag, som med dodsstraff belägger dylika brott. Visserligen kan man knappast tänka sig en ohyggligare förbrytelse än den, att med berådt mod, sjelf eller genom andra, lössläppa de härjande lågorna, till oberäknelig fara för hundradetals medmenniskors lif, helsa, egendom och timliga välfärd. Men det står likväl fast, att de brott, till hvilka vinningslystnaden drifver, säkrast tillbakahållas genom fruktan för sådana straff, som beröfva brottslingen all glädje och tör