Göteborgsposten – 14 november 1861, sida 1

riskt originalskådespel vid namn Tvenne ringar. Det är ett intrigstycke i den Scribeska genren, i hvilket en diplomatisk jonglör, Markis de Pomponnee, spelar hufvudrölen. Men stycket är skrifvit med talang, och utfördes äfven så, med hr Thorslow såsom markisen, hvilken genom denna röle gjorde sitt återinträde på mindre teaterns scen. Man misstänker, att hans förtjenster om stycket dock icke inskränker sig till hans utmärkta spel, ty alldenstund författaren är anonym, öfvar man naturligtvis sin skarpsinnighet med att utgissa, hvem han kan vara. Somliga gissa på den nyligen aflidna Filip Meyer, men härmed låter ej gerna förena sig den lyckönskan åt författaren att fortsätta på denna väg, hvilken stod att läsa i Dagbladet, hvars ton förrådde, att det vore närmare invigdt i förhållandena. En jemförelsevis ännu större publik än dessa båda offentliga skådeplatser har dock en gång i veckan Rådhusrättens sjette afdeldelning att påräkna, nemligen när det så kallade Norstedtska målet der behandlas. Äfven referaterna häri måste man ju följa med, ty här gäller det utan tvifvel en af medborgarens dyrbaraste rättigheter, och hvarje man måste önska att få ett ljus, om äfven hemskt, i denna sak, hvilken oupphörligen tyckes antaga allt större dimensioner. Och för svensken mera än för någon annan är ett polistyranni, som sätter den enskildas frihet i fara, förhatligt, hvilket stundom visar sig deri, att man med ogenhet och misstänksamhet möter polisen, äfven då den med full rätt uppträder såsom ordningens upprätthållare. Sådant kan aldrig försvaras, men då så är, bör polisen naturligen i sin ordning låta sig angeläget vara, att söka ingifva förtroende såsom rättvisans och ordningens målsmän. Och för den, som så önskar att betrakta den, måste det naturligtvis vara rätt plågsamt attse den icke blott sätta all värdighet åsido, utan på det gröfsta leedera både den allmänna och enskilda rätten. Plalibert.