Göteborgsposten – 13 november 1861, sida 3

tionen mot Italiens förste minister, baron Ricasoli, i åtskilliga både franska och italienska tidningar fortfar alltjemt. Isynnerhet har en artikel i parisertidningen , Pays gjort stort uppseende. Den tvekar ej att öppet förklara Ricasolis politik vara en utmaning mot Frankrike, och anklagar honom för att hafva förökat den efter Cavours död rådande upphetsade stämningen, istället för att bekämpa den. ,,Bernsad af sin höga ställning, gäger bladet, och önskande att bevara sitt rykte för verksamhet och oböjlighet, har han bortkastat all försigtighet. Utan att öfvertyga sig om kejsarens verkliga afsigter, utan att göra sig noggrann reda för sakernas ställning, har han kastat åt det upprörda Italien dessa programmer: Rom och Venedig! Och 22 millioner italienare hafva med raseri jublat och utropat: , Genast till Rom och Venedig! Man ser nu de sorgliga följderna af denna oöfverlagda förklaring. Frankrike är icke hugadt att lemna Rom; det vill ännu mindre företaga sig ett nytt fälttåg mot Österrike. Det måste dessutom kränka Frankrike, att Italien skulle föreskrifva denne sin ende bundsförvandt ett ultimatum. I sjelfva Italien har en fruktlös agitation fördröjt den så nödvändiga sammanblandningen af de olika gamla staterna, gifvit partierna nytt lif och nästan satt den nationala enhetens stora sak i fara. I hvilken ställning befinner sig nu ministeren Ricasoli med afseende på utförandet af dess chefs program? Hvad skall den kunna förelägga parlamentet, som begär räkenskap af densamma för 6 hela månader? Huru skall ministåren kunna dämpa denna upphetsning i folkets sinnesstämning, som den sjelf gynnat och hvilken skulle lemna rum för en lugn, väl öfverlagd väntan? Skulle Ratazzi inträda i don nuvarande regeringen, skulle han endast kunna hålla sig uppe i få dagar och nödgas falla med den. Nej, Ratazzi är den ende möjlige kabinettschefen, nu såsom vid Cavours död, och nu i kanske ännu högre grad. Han eger alla möjliga statsmannaegenskaper, och ,en miniser Ratazzi skulle för närvarande vara det bästa föreningsbandet mellan Italien och Frankrike. Ratazzi är visserligen f. n. åter i Paris, men det är utom tvifvel, att han ej har nå: gon del i denna artikel, dels derför att den endast skulle bidraga till att på forhand stämma hans landsmän emot honom, dels derföre att han mycket väl vet, det ingen italiensk ministör skulle kunna hålla sig, utan att uppträda åtminstone lika bestämdt som Ricasolis. Ratazzi säges också vara fullkomligt enig med denne. — Det är derföre så mycket besynnerligare, att en del af franska pressen så frenetiskt agiterar mot Ricasoli, om icke detta anlopp möjligen skulle endast utgöra en bemantling af den obestridliga reträtt som franska regeringen gjort i romerska frågan, hvilken hon förut varit med om att poussera. Emeljertid tager engelska pressen parti för Ricasoli, hvilken Times säger vara ,starkare än någon sannolik efterträdare. Den i Warschau utkommande officiela tidningen lemnar ett slags redogörelse för hänlelserna derstädes natten mellan den 15 och 16 oktober. Detta meddelande går ut på att tälla regeringens uppträdande i bästa ljus och välta skulden för oroligheterna och derat öljande arresteringar öfver på folket och preterskapet. I meddelandet upplyses, att re;eringen betraktade uppmaningarne till att ira Kosciuskofesten såsom en fiendtlig poliisk demonstration, hvilken kunde under de ådande förhållandena blifva farlig och derföre nåste förbjudas. Det berättas vidare, att då mkring 4,000 personer på aftonen den 15 amlats i katedralkyrkan till sorgemessan öfer den aflidne erkebiskopen Fialkowski, hade efallning gifvits om att kringränna kyrkorna, å snart man började sjunga förbjudna psalner; soldaterna fingo emellertid icke tränga n i kyrkorna, utan skulle arrestera de karlersoner, som kommo ut derifrån. Att soldaerna det ovaktadt gingo in i kyrkorna, förvaras dermed, att regeringen med bestämdet fått veta, att man förberedde en storartad emonstration i form af en procession med resterskapet i spetsen till de kyrkor, som oro omringade, hvilket ovilkorligen skulle ha edt till blodutgjutelse och nya beskyllningar rot auktoriteterna. Då 30 man utan vapen ch med blottade hufvuden trädde in i Bernardinerkyrkan, blefvo de af de närvarande ngripna med stolar och bänkar. -— Dessa örklaringar må hafva sitt värde, men äro synarligen ej litet belagda med regeringens roenfärg. Om setällningan ; sjalfva Pacctand skrifver