Göteborgsposten – 13 november 1861, sida 3

o . (Insändt.) Åt minnet af Fru Johanna Möller, död i Wenersborg den 29 Oktober. Omhägnadt af ett dyrbart minne hvilar Uti min hand ett bref från fjerran strand Och minner på hur rastlöst tiden ilar Med skördar jemt till evighetens land. Kargt, men vältaligt som blott döden talar Dess inskrift var ett kors, ett namn dervid — Ewt namn, ej kändt i stora verldens salar, Men ock ej såradt af dess flärd och strid. Ett ställe finns dock der som guld det gällde, Det enkla namnet bredvid korset satt, ktt ställe, der den ädla qvinnans välde Ar vinsten af en lyckligt funnen skatt. Och det är hemmet: riket, dit med heder Så mängen brud med herrskarspiran drog, Men der hon ej, som maka, lagt den neder Med samma ära som hon den mottog. Men den du forde, dyra hädangångna, I säkra och i goda hander läg! Du till ditt bröst böll litvets pligter fångna Som barn dem man ej lemnar vind för våg. Ej tum för tum du mätte dagens möda; På åkern at din tid du flitigt satt, Dock ej så trolöst att af bergad gröda Du ej tör nöden lade af en lott. Du var ej en af könets många tistlar, Den helgonskara som skenheligt, grymt Sin nästas fel och svagheter idisslar, Men af de egna döljer hvarje skymt — Deri bor qvinnans makt, gror hennes lager, Att hon tor lägt och oskont atsky bär, Att verldens smälek tåligt hon fordrager, Blott hon ej misskänd at de siua är. Jag sjelf det sett med oförvilladt öga Hur tädrens anda, den gedigna, lopp I hvarje sträfvan för div mål, det höga, Att litvets krat blott redligt fylla opp, Du målet vann, försonadt skönt är krafvet, Ty först i gratven bröts din hulda makt, En stjerna lik, som, när hon släcks i hafvet, Dit tager med sin omedvetna prakt. Väl den som nöjd, för tiden, den försvundna, En gång kan säga: här är skörden min, Och skåda lugnt de blommor sammanbundna Hvarpå man trött och tryggt kan somna in! Dit trötta hutvud så du laggt till hvila, Men anden tlägtar frid kring våra spår; Ty ankaret är lyftadt, seglen ila Med honom dit der friden evigt rår. Hvar gång jag ser en ädel qvinna flytta Till hemmet under tortvans gröna tak Med all sin trogna kärlek, rika nytta, Ett matkens rot i dödens sotgemak: Då sörjer jag med den, som mist den fromma, Hvars trid med bennes bortgång gått i qvaf, Och bär en enkel, tärstänkt minnesblomma, — Det ädlas hyllning — till den sällas graf. Bgtm.