Göteborgsposten – 13 november 1861, sida 1

utan äfven lockande att så använda kapital och arbete. Utväg till sådan, hittils okänd, tidig och riklig skörd af skog, synes komma att bjudas trakterna kring Göteborg, just genom den nu med fruktan åsedda exporten at kubbar. Att de större odlingar hvilka sannolikt snarast här komma till utförande, skola leda ull efterfoljd, kan svårligen betviflas; det är förr fara värdt att inom kort odlingarne skola mer eller mindre öfverdrifvas; de skola då rikligen sörja för hus och härd, och än lättare för det inskränkta behofvet af kubbar; ty märk: att en areal, motsvarande den som tillhör en eller högst två, medelmåttiga skogsegendomar ti Norrland eller Dalarne, besådd och underhållen med 25-årig skog, är tillräcklig att, med skogens bestånd, i alla tider förse hela behofvet af kubbar, beräknadt efter den fotta af stenkolsfartyg som för närvarande seglar på Göteborg. Vid hittills rådande föreställning om -oersättlighet, betraktar mängden våra skogar såsom ögonsten, och åser deras användande med den ängslan som åtföljer bristande bekantskap med sakförhållanden. Dessas belysning trån alla sidor kan endast gagna; och insändaren, för sin ringa del, håller Redaktionen af Göteborgs-Posten räkning för at hafva dragit ämnet under diskussion. Nu, efter första hettan, torde ju denna praktiska fråga bli behandlad med praktiskt lugn? Och hvad angår ett, såsom möjligt antydt, ingripande af statsmakterna i dispositionsrätten öfver enskild egendom, — alltid skadligt och högst ansvarsfullt, men i fråga om en så komplett småsak som denna, synnerligt opåkalladt och ergo dubbelt fördomligt, och hvilket skulle i detta fall mer än något annat förqvåfva hvarje tanka på odlingar, — så kan dylikt våld i intet fall af någon lugnt tänkande på allvar förordas, tillhörigt som det är, en barbarism, öfver hvilken svenska nationen lyckligtvis är alldeles upphöjd. og,