Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 2

der, icke allenast af de politiska händelserna och menniskorna, utan äfven af enskilda omständigheter, hvilka jag vj kan anförtro dig, hafva vi upphört att motsätta oss din önskan om att bli oberoende. Mn, min vackra Rosa, din barndom har varit så olycklig, att det var vår pligt att vaka öfver din lycka. Vi kunna, som du vet, när som helst bli landsförvista, arresterade, kastade i fängelse ... Om än Charles kan, under sitt nya namn och med vilkor att ej vara igenkänd, vistag i Paris tillfölje af det uppdrag, han fått af Viktor Hugues, tacka deremot Henri och jag vår Gud, som skaffat oss denna tillflyktsort, hvilken medborgarianan Bertrand, din nya matmor, lemnat oss af tacksamhet för fordom af vår familj bevisade välgerningar. Men vår redan farliga belägenhet kan hvilket ögonblick som helst bli förfarlig. Om Brest!s bödlar känna igen Henri, och jakobinerna ett ögonblick triumfera, äro vi förlorade. Landsflykt är den minsta fara, som hotar oss, Lwdsflykten skulle, om du följde o838, vara för dig en olycka; och om du stannade qvar i Paris, skulle du vara för ensam och ofvergifven. Man måste således uppsöka åt dig mäktiga vånner, och vi känna inga. Lyckligtvis, fortfor LEonore och visade på Mahuree, har denne förträfflige man erinrat sig den vänskap, som förr egt rum mellan honom och ger neral Lefebvre, då denne ännu var endast simpel