Göteborgsposten – 7 november 1861, sida 3

ll varjebanda. -En beundrarinna(?) af Pepita har egnat den sköna spanjorskan sin byllning i ett qväde, insändt till Malmö Nya Allehanda, och hvilket vi här återgifva: PEPITA de OLIVA. Pepita talar, och jag kan ej finna, Att hon är annat än en vanlig qvinna, Jag såg i henne ingen himlasyn: Kort lif, låg panna, breda ögonbryn, Men näsan är i den antika stilen, Och skön och regelmässig är profilen, Hon bländar ock med starka färgers prakt. Dock först i dansen öfvar hon sin makt. Pepita dansar, hon är idel lågor, Hon fladdrar kring på känslans vilda vågor: Det är som om hon plötsligt vingar fick, Man kan knappt följa henue med sin blick; En tummelett hon flyger öfver scenen, Hon dansar med båd kropp och själ. Det påstås att hon dansar icke väl, Att konstens regler icke fö!jda blifva, Men hvem kan lagar väl för elden skrifva. Hon gör just ingen konstfull pirouctte, Men hon är eldig snabb och fjärilslätt, Och fast hon icke är i ungdomsvåren, Så synes hon ej vara tyngd af åren, Ty hon är ungdomsfrisk vid fyrti år, Ja! som den rosen som slog ut i går. I vild berusning se bacchanten svingar, Kom ieke tid!, hon bränner dina vingar, I häårets rikdom får du icke fatt, Ty du far vilse i dess svarta natt. Som Österns perlor äro hennes tänder, En eldros från Guadalqvivirs stränder, Det sköna landet, som har evig vår, Der ros och lilja jemnt i blomning står. Emma.