Göteborgsposten – 4 november 1861, sida 1

— Hvad! man vet icke... — Intet! afbröt Jacquet. — Har han ej stigit uppför trappan ? -— Jag var i våningen häröfver. — Har han gått ned? — Jo, men ban har ej uppnått portgången. — Huru? — Tusenskön stod på vakt på nedersta trappsteget. — Men hvilken väg går han då? Jacquet skakade på hufvudet till tecken af att han ej kunde svara. — Hvad! sade Fouch ifrigt, utan att dock höja rösten, i slutet af adertonde seklet, i ett så upplyst tidehvarf, går en person från första våningen i ett hus ut i en förstuga, som ej har någon annan dörr, han går bvarken upp eller ned, och likväl försvinner han alldeles ögonblickligen, och detia två gånger å rad, tvenne olika dagar. — Det är otroligt, jag medger det, men det är likväl sant. — Äro vi då åter i vidskepelsens, trollkarlarnes och underverkens tid? Medborgare Jacquet, jag förvånar mig ej mera öfver, att de enfaldiga förut trodde på det öfvernaturliga och underbara. Jacquet skakade på hufvudet.