Göteborgsposten – 1 november 1861, sida 2

dagar efter krutexplosionen i Grenelle, hvilker gjorde hela Paris bestört och som man trodde vara verket af någon ny sammansvärjning, samma afton, då Tallien under vägen till sitt hem ble! hejdad af en i vid kappa insvept karl, som sprang emot honom under utrop af: Jag väntade dig! och genast aflossade ett pistolskott, hvars kula krossade den nye triumfatorns axel — samma afton till d. 23 fructidor år II, passerade en ryttare, som i snabbt traf: tillryggalade vägen från Paris till Versailles, porten till det forna kongl. slottet och fortsatte sin vag mot Trianons öde parker. Versailles år 1794 var mycket olika mot Versailles år 1785. På dessa gator, der man förr såg lysande förgyllda ekipager, eleganta kavalkader, nyfikna borgare, der frodades nu gräset mellan gatstenarne och de få fotgängare, som passerade längs murarne, tycktes blygas för att visa sig vara innevånare i denna af ett helt folk förbannade stad. Revolutionens ljungeldsstråle hade slagit ned i Versailles och der lemnat efter sig endast förödelse och ödslighet. Ryttaren tycktes ej öfverlemna sig åt dessa betraktelser, ty han lät sin häst snabbt ila framåt. Trianons parker hade, oaktadt det gröna löfverket som ännu betäckte träden, detta uttryck af dyster ödslighet som karakteriserade Versailles. Ryttaren red in på stora vägen till Trianon och passerade längs muren till den engelska trådgår