Göteborgsposten – 1 november 1861, sida 1

för att söka säkerhet på andra sidan hafvet, och med honom följde den unge Fanti. Det fartyg, som skulle föra dem till Frankrike, uppbragtes dock på resan af österrikiska regöringen samt fördes till Venedig, derifrån Fanti jeimte sina olyckskamrater fängslade affördes till den lilla fästningen Kuffstein i Tyroten. Der fingo de försmäkta öfver ett års tid, tills franska regeringen slutligen lyckådes att förskåffa dem alla, med undantag af Zucchi, friheten. Fanti trädde då såsom ingeniörofficer i frånsk tjenst och användes vid årbetena för Lyons befästande. Redan 1835 tog han dock afsked såmt begaf sig till Spanien, der han: anslöt sig till Christinos leder för att strida för den konstitutionella saken mot don Carlos. I Spanien hade Fanti stigit till öfverste i spanska gsneralstaben, då revolutionen i Italien åter lemnade honom tillfälle att egna sitt svärd åt sitt fäderneslands sak. Vid dess utbrott ilade han genast till sitt hemland och utnämndes der af den provisoriska regeringen i Milano till generalmajor och chef för krigsdepartementet. Då krigslyckan emellertid tog en oförmånlig vändning för den nationala saken och den sardiniska hären af Radetskys skaror blef kastad tillbaka till Milano, blef Fanti medlem af den lombardiska försvarskomiteen samt befälhafvare öfver samtliga de lombardiska regementena. Han fann dock icke rådligt att låta sina alldeles oordnade trupper taga del i striden utanför stadens murar, men uppträdde mycket kraftigt ull skydd för konung Carl Albert, då den milanesiska pöbeln, uppfylld af vildt raseri öfver det nödtvungna återtåget samt ropande på förräderi, natten emellan den 4 och 5 Augusti angrep honom i palatset Greppi. Detta var troligtvis närmaste anledningen till att han under vapenstilleståndet erhöll anställning fåsom generalmajor i sardiniska armeen. Fiendtligheternas förnyade utbrott år 1849 återförde Fanti i fält. Han var brigadgeneral i den lombardiska divisionen under general Ramorino. Denne försummade, såsom besant, att försvara öfvergången öfver Po vid La Cava och lättade derigenom för sterrikarne den atgörande segern vid Novara. Han blef äfven derföre ställd under crigsrätt samt skjuten. I denna undersökning blef äfven Fanti invecklad, men frikänles fullkomligt, emedan han icke haft något jelfständigt befäl utan endast haft att utföra in öfverbefälhafvares befallningar. Efter det lerpå följande fredsslutet blef Fanti till följd f den lombardiska divisionens upplösning föratt i ledigt tillstånd. Först år 1855 trädde an återfi aktiv tjenst, då han erhöll befälet öfver n af de fyra brigaderna, som under general sa Marmora togo del i fälttåget å Krim. Derfrån återförde han hederslegionens kors samt aldes kort derpå till deputerad. Ånnu mera tillfälle att visa sin militärika förmåga lemnade honom fälttåget år 1859. Ian erhöll som generallöjtnant befälet öfver en fjerde piemontesiska armåedivisionen, som