Göteborgsposten – 29 oktober 1861, sida 2

Från Utlandet. En korrespondent trån Paris till VIndependauce Belge påstår, att kejsar Napoleon uppmanat den italienska regeringen att påskynda sina rustningar så, att hon till våren, då det möjligen åter skali komma till fiendtligheter, kan hatva hela sin armå på krigstot. Denna underrättelse ötfverensstämmer säkerligen mera med verkliga förhållandet än de rykten, ull hvilka Roms torttarande besättande at de franska trupperna gifvit anledning; det skall dertoöre, enligt denne korrespondent icke råda någon oenighet mellan Frankrike och Italien, men kejsar Napoleon vägrar forttarande att utlemna Kom, dels derfore av han här har en armekår med fullständig materiel, som hasugt kan rycka i falt, om kriget ånyo utbryter, dels dertore att utrymmandet skulle kunna hatva ull toljd, avt italenarne läte hänlora sig ull av angiipa det venevranska området, innan ränta ogovnblicket enligt kejsarens äsigt vore inne. Årtven om det icke skulle vara fallet, avt kejsar Napoleon tillställt ltalien en särskild uppmaning att påskynda sina rustningar, hvilket onekligen måste synas temligen otverflodigt, gör deta likväl endast foga ull saken, då det är säkert, både att Italien rustar sig och att Frankrike i många afseenden understödJer det, dels genom att bygga bepansrade fartyg ät detsamma, dels genom att förse det med kanoner och krigsmateriel, hvaraf man kan draga den slutsatsen, att någon verklig brytning mellan de båda nationerna ej eger rum. Times uttalar den öfvertygelsen, att kejsar Napoleons hållning gentemot Italien har en helt annan orsak än ett plötsligt omslag till törmån for påfvens verldsliga makt, hvilken han steg för steg har undergräft. Det kan svårlgen ha undgått kejsarens blick, säger Times, att det italienska folket i närvarande stund är ett af de djerfvaste och ihålligaste i Europa. Det har nu engång fått i sitt hufvud, att det vill hafva hela Italien och icke låta sig nöja med mindre. Men hvad skall väl följden blifva af att Rom kommit i Viktor Emanuels händer? Helt enkelt den, att den venetianska frågan inträder på dagordningen i stället för den romerska, att verlden går till mötes ett nytt krig mellan Frankrike och Österrike, i hvars Malström kanske hela Tyskland skall blifva indraget. Samma dag Viktor Emanuel hållit sitt intåg i Rom, skulle man öfver hela haltön fordra, att Garibaldi skulle föra italienarne till Venedig, och i stället för en liten strid med prester och truntimmer skulle då inträda en stor i skepnaden af ett krig med en hårdnackad och nu nästan till förtviflan bragt monarki. Franske kejsaren har säkerligen sökt sondera Preussen i denna angelägenhet. Om konung Wilhelm gjorde sitt inflytande gällande i Österrike och det skulle lyckas honom att förmå det afträda Venedig, kunde den romerska frågan straxt blit