nordiska rikena såsom skilda stater vore fria, så äro de alltför små för att de icke skulle mer än ersättas genom den forminskning som genom en union skulle uppkomma i de otvan omtalade utgiltsposterna. — I alseende å de utgilter Sverige genom att inträda i en skandinavisk union skulle komma att ådraga sig, synas oss derföre dess intressen på intet sätt komma att uppoffras. Hvad beträffar andra materiella intressen, skulle detta ännu mindre komma att blifva fallet. Att unionen skulle åtföljas af tullgränsernas upphörande emellan de tedererade staterna vore visserligen högst önskeligt för unionens konsoliderande. Men absolut nödvändigt och oundgangligt vore det dock icke tör dess iogående och bestånd. På samma sätt förhåller det sig också med ömsesidig nedsättningsrätt för de enskilda staternas medborgare, äfvensom med ett gemensamt myntväsende. Atwt dock Sverige, lika så litet som någon af de andra staterna, skulle komma att förlora något genom dessa bestämningar, om de infördes, tro vi vara alltför atgjordt för att vi skulle behöfva försöka att lemna någet bevis härför. Det är också icke heller så mycket de materiella intressena, man fäster sig vid i denna fråga. Det är Sveriges politiska intressen, som äro de man egentligen anser skola komma att uppoffras. Svenges folkmängd, rikedom, makt och styrka ger det rätughet att inneha ett prinsipat eller primat ibland de skandinaviska staterna. Denna dess naturliga ställning till sina grannriken kan det icke komma att intaga 1 en skandinavisk union med full inre frihet och sjeltständighet för de deri inträdande staterna. Se der hvad man hufvudsakl.gast anfor emot den politiska skandinavismen! — Nå väl, hvad menar man med detta principat-primat, hvarpå man lägger så stor betydelse? — Det är det man aldrig bestämdt uttalat. Två alternutiver äro dock endast möjliga. Antingen innebär detta uttryck, att Sveriga i något afseende skall beherrska de öfriga skandinaviska staterna, eller också innebär det blott ett namn utan rättigheter, en tom titel. — Skall meningen med detta uttryck vara något slags herravälde å Sveriges sida öfver de andra staterna, så fråga vi, bvarpå man vill grunda Sveriges rätt till en sådan makt. — På dess större makt och styrka framför de andra staterna, svarar man. — Makt och styrka kunna dock aldrig blifva några rättsgrunder. Makten och styrkan kunna icke skapa några rättigheter. Man kan använda dem för att göra gällande de rättigheter man har, eller för att kränka andras, men några rättigheter, som man eljest icke egde, kunna de icke förläna. Den största och mäktigaste stat har icke derföre, att den är stor och mäktig, några rättigheter öfver andra, ika så litet som en stor och stark individs råttigheter äro andra än den svages, ehuru van möjligtvis bättre än denne kan vara i stånd att göra dem gällande. — Dock, äfven om Sverige hade en sådan rätt till mer eller