mitt mod och min kraft: jag vill dö! Må ei engelsk kula då göra slut på mina lidanden! — Charles ! Charles! ännu en gång, sä icke så! utropade Morgonstjernan med ytterlig häftighet. — Hvarföre icke? sade Charles och såg for skande på den unga flickan. Hon vände bort hufvudet. — Hvarföre icke? upprepade han. Derpå fortfor han efter en stunds tystnad. — Ack, min Gud! tror ni att jag ej hvet hvad som försiggår inom er, och denna hemlighet, som jag anat, ökar ännu mera mina lidanden. Ni älskar mig, jag vet det. Den unga flickan höjde hastigt sitt sänkta hufvud. — Ja, jag älskar er! sade hon med fast ståmma. Jag älskar er, Charles; men jag gör denna bekännelse, derföre att jag vet, det ni icke kan älska mig, att ert hjerta tillhör en annan. Jag har äfven förstått er. Ni lemnade SaintVincent, för att undvika mig, och ni tillstod sjelf nyss, att er kärlek tillhör henne, som lidit så mycket för er. Ni har handlat redligt, Charles! Jag älskar nu än mera, men min kärlek är den värdig som ingifvit den. Det är en syster, som nu räcker eder handen. Jag vill att ni skall lefva, icke för min skull, Charles, utan för den ni älskar, denna qvinna som ännu måste lefva