UREA —.Sr— KÖ. Q QXX gäller nemligen ytterst frågan om Danmarl skall vara en tysk vasallstat eller icke. Di utgången af densamma beror det, om Dan mark engång skall kunna blifva qvitt den hel statsförfattning, som genom den famösa euro: peiska nödvändigheten påtvingades det och hvarigenom nära på alla dess åtgöranden, på ett eller annat sätt, kunna dragas under tyskt afgörande. Skall Danmark icke blifva lost det nuvarande förhållandet, utan genom sina hel: statsinstitutioner förblifva fastkedjadt vid Tyskland, så skall möjligtvis snart nog den preussiska politiken diktera alla rådslut i Kopenhamn. Ja, det vore alldeles icke omöjligt att ett olyckligt krig helt och hållet skulle förvandla Danmark till en tysk provins och ställa det i samma ställning ttll Preussen, som den hvari Lombardiet så länge stått till Österrike, Ett sådant resultat kan dock icke vara likgilugt för Sverige. Att tro detta vore att sorgligt misstaga sig om hvad vår frid tillhörer. Om Sverige i den utrikes politiken har något bestämdt intresse, så är det säkerligen atwt statskonsten på vestra sidan om Sundet icke skall ledas at en makt, som varit med om Polens delning och som ännu mer eller mindre ansluter sig till Ryssland samt deltager i de regeringars rådslag, som försoka att upprätthålla den heliga alliansens traditioner. En klok och förnuttig politik fordrar derföre, att Sverige understöder Daunmark i dess strid mot Tyskland, så snart det verkligen blir fara å färde och Danmark genom upptagande af en bestämd Eiderpoliuk verkhgen och på allvar visar sig wija lemna den dubbelställning, det för närvarande genom helstaten intager. Konung Oscar insåg detta och handlade derefter. Och samma politik skall ovilkorligen också framdeles tränga sig på Sverige, såsnart den dansk-tyska frågan engång tvingas att afkläda sig den diplomatiska kostym, under hvilken den för närvarande skyler sin verkliga skepnad. — Afven om Sverige tillhör en union emellan de nordiska rikena skall det således dock at sina egna intressen tvingas att taga) del i Danmarks strid med Tyskland, och de kostnader det såsom medlem i en nordisk union kommo att vidkännas i och för gränsförhållandena till Tyskland, skulle säkerligen vara vida mindre ån de utgifter, det såsom skild stat vore tvungen att göra for att bevara sina intressen i den dansk-tyska striden. Ivertom år det troligt att de skulle blifva vida mindre. Ty för en unionsstat af de nordiska rikena hade alla möjligen uppkommande förvecklingar med Tyskland säkert vida större utsigt att kunna lösas utan krig, än under nuvarande förhållanden, och det så mycket mera som, sedan Holstein en gång blitvit utsöndradt, så att det danska riket sträckte sig endast till Eidern, — hvilket är det nödvänliga vilkoret för att Danmark skall kunna nträda i unionen — alla möjliga anledningar ill nya stridigheter skulle vara betydligt förninskade, Hvad slutligen kostnaderna för uniorens centralstyrelse beträffar, från hvilka de