oe ——— fen ndee terna i densamma äro dock fullt och allmänt erkända af dem alla. De äro: förening till en unionsstat i alla yttre angelägenheter, samt bibehållande af skilda stater, med full frihet och sjeltständighet, i afseende å de inre. Frågan är nu den: skall Sverige, genom att inträda i en sådan union, komma att uppotfra några fördelar, hvilka det bättre kunde se till godo, såsom en egen, skild stat? — Låtom o8s först taga de materiella intressena 1 betraktande. Skall Sverige genom inträde i unionen ådraga sig större utgifter än eljest? — Låtom oss se. Såsom skilda stater hade de nordiska rikena att hvart och ett för sig underhålla ett hof, en diplomatisk korps, samt en arme och en flotta. Förenade i en union hade de att alla tillsammans bekosta blott et hof, en diplomati och en krigsmakt. Deremot hade de aut åvaga sig utgiflen för en unionsstyrelse, hvilken naturligtvis icke komme ifråga då de vore skilda riken. För att någon af de inträdande staterna skall forlora på detta, måste dess andel i de gemensamma kostnaderna för hvarje af dessa saker blifva större än motsvarande utgiftspost för densamma såsom eget och skildt rike. 1 afseende å hofvet och diplomatien är det uppenbart att något sådant icke kan komma att inträffa. Ty om också unionsstaten kunde anses fordra en större hofhållning, och de diplomatiska göromålen för densamma skulle blitva vidlytugare än för någon af de nordiska staterna särskildt, så kan detta dock i intet fall åstadkomma några kostnader, som skulle ötverstiga utgifterna för alla dessa staters hofhållning och diplomati tillsammantagna. Med hänsyn till dessa utgiltsposter är det derföre klart att Sverige, lika så litet som någon annan stat, hade något att förlora genom att ingå i unionen. — I afseende å omkostnaderna för krigsmakten anser man dock förhållandet vara motsatt. Ett at de nordiska rikena, Danmark, är nemligen inveckladt i en tvist med Tyskland, hvilken icke har utsigt att kunna slitas utan förr eller sednare inträffande krig. Genom bildandet af en union emellan de nordiska staterna, skulle denna komma att träda i Danmarks ställe i den pågående striden med dess sydliga granne. Såsom medlem af unionen skulle Sverige vara tvunget att bära sin andel af kostnaderna för denna strid. Såsom skild stat åter skulle det kunna undgå att taga del deri, samt slippa att göra uppoffringar för Danmarks skull. Unionen skulle sålunda, i afseende å kostnaderna för krigsmakten pålägga Sverige en tunga, som det såsom skild stat vore fri för. Så menar man. — Det är dock ett stort misstag, att tro det Sverige, äfven om det icke inträdde i en skandinavisk union, kunde underlåta att taga del i den dansk-tyska striden samt kunde undgå att vidkännas dryga omkostnader för densamma. Ått göra detta är att helt och bållet missförstå betydelsen af denna strid samt att alldeles förbise de verkliga intressen, Sverige har i densamma. Denna strid