unga karaibskan, ni har förstått, icke sannt? ni ihågkommer alla mina ord? — Jag har förstått allt, Charles, svarade Morgonstjernan. Hvart och ett af edra ord har blifvit ingräfdt i mitt minne. — Ni skall således ingenting glömma? — Ingenting. — Nu har jag ingenting mera att säga er. Ni känner hela min sorgliga historia. Morgonstjernan såg på honom med sina stora, tårade ögon. — lNHHvarföre har ni ej anförtrott mig detta förr ? sade hon. — Hvarföre skulle jag sårat en väninnag hjerta ? svarade Charles. Ni skulle ingenting fått veta, om ej omständigheterna tvingat mig att tala. Hvem vet, efter hvad jag redan lidit, hvad framtiden tillämnar mig. Den lyckligaste händelse skulle vara döden... — Säg icke så! afbröt Morgonstjernan med en rysning. Derpå återtog hon efter ett ögonblicks tystnad, hvarunder hon sökte kufva sin rörelse. — Och ni säger, att det tecken, som gossen bär bär på armen, bevisar, att han tillhör denna olyckliga familj, hvars förfärliga öden ni nyss berättat mig? — Ja, genmälte Charles. Tecknet på armen är just familjen Niorres vapen och hans