hör familjen de Niorres; men jag kan likväl ej betvifla att han är en ättling af densamma, och ni måste veta allt, ty de underrättelser jag ger er kunna en dag blifva bonom alldeles nödvändiga. Om mina planer hade lyckats, om Gud kommit till mitt bistånd och jag fått återvända till Frankrike, skulle jag helt visst ha tagit detta barn med mig, för att sprida dager öfver dess öde. Men lyckan som för ett ögonblick synts le emot mig, har åter låtit mig erfara sin ogunst och i dag beder jag dig, Morgonstjerna, att behålla den stackars lille hos dig; jag beder dig att älska honom, att vaka öfver och beskydda honom, ty snart skall han ha blott dig här i verlden. -— Charles! utropade den unga flickan, hvarföre förtvifla ? — Och hvarföre skulle jag väl hoppas ? svarade Charles och skakade på hufvudet. Det är nu ett år sedan jag, tack er fars ädelmodiga bistånd, tack vare din systers hängifvenhet och mina följeslagares mod, eröfrade ett skepp och såg framför mig en ny framtid... Men det tyckes som skulle min egen framgång ha varit olycksbringande för mitt fädernesland. Några månader sedan jag eröfrat skeppet, hade Frankrike förlorat alla sina hamnar på Antillerna! Jag boppades likväl ännu! ... (Forts.)