Från Utlandet. Det preussiska konungaparets intåg i sin hufvudstad Berlin efter väl förrättad kröning, utgör ämne för mycket vidlyftiga och detaljerade berättelser i do tyska tidningarne. Intåget egde rum genom Frankfurterporten, der konungen och drottningen mottogos af magistraten samt borgarerepresentanterna med förste borgmästaren Krausnich och borgarerepresentanternas förman Littig som ordförande. Konungens svar på Krausnichs tal utgjorde endast ett kort upprepande af hvad han yttrat i Königsberg. Han kände sig djupt gripen af de bevis på tillgifvenhet, som han mottagit vid intåget i sin födelsestad och första residensstad. Vistandet i hans andra residensstad, de preussiska konungarnes kröningsstad, hade allvarligt påmint honom om den tid, som hans föräldrar der tillbragt under ödesdigra förhållanden, och om lyckans vexlingar; han hade derföre tagit kronan från Guds bord och satt den på sitt hufvud, för att i ödmjukhet bära den. Han bad slutligen borgmästaren att bringa sina medborgare hans tack: deras förtroende till honom skulle ej bli bedraget; han skulle allud vara en fader för sitt tolk. Lättigs tal till drottningen besvarades af henne med ett hjertligt tack för det vänliga mottagande, som henne beredts, i det hon med sin älskade svärdotter intågade i den gamla hufvudoch residensstaden. Konungen satt under intäget genom sjelfva staden till häst samt omgals al prinsarne och andra höga herrar. Drottningen och kronprinsessan åkte i den lysande kröningsvagnen. Genom en haie, som bildades af 72 skrån och korporationer, hvilka efterhand slöto sig till tåget, rörde sig detta från Frankfurterporten öfver Alexandersplatsen till slottet. Kort etter ankomsten dit visade konungaparet sig på slottsaltanen och helsades med stort jubel. Derpå defilerade det långa tåget af handtverkare och korporationer (skomakareskrået ensamt representerades af 4,000 mästare, 1,500 gesäller och 200 lärlingar) förbi slottet. På aftonen var staden illuminerad. Franska Moniteuren för den 21 dennes innehåller en korrespondens från Königsberg, hvarur framgår, att marskalk Mac Mahon åtrönt det bästa mottagande hos konung Wilhelm, de kongl. prinsarne och det preussiska folket. Konungen af Preussen, heter det, har offenuigt yttrat, att han med tillfredsställelse tänker tillbaka på besöket i Compiegne, och både hans regering och landet hafva sökt visa, att de dela dessa känslor, hvilka utan tvifvel skola utöfva ett lyckligt inflytande på förhållandet mellan Frankrike och Preussen. Korrespondenten tillägger, att konungen och drottningen länge samtalat med marskalk Mac Mahon och yttrat sig till honom om Compiegne i ordalag, for hvilka han fann sig högst erkänsam. Marskalken har erhållit Svarta Örns Orden, den högsta dekorationen i Preussen; samma utmärkelse har emellertid tilldelats Itvaliens och Spaniens gesandter, general della Rocca och hertigen af Ossuna. Dessa makter voro nemligen de enda, som utom Frankrike afsändt utomordentliga ambassadörer till Königsberg med anledning al kröningen; de öfriga staterna läto antingen representera sig af sina vanliga gesandtier, hvilka erhållit särskilda kreditiver tor kröningen, eller af utomordentliga sändebud af lagre rang. Sedan den af Wienerkongressen upprättade onaturliga förbindelsen mellan Holland och Belgien brast år 1831, har intet personligt närmande egt rum mellan huset Oranien och det nya koburgska konungahuset. De tvenne konungarnes sammankomst i Littich har derfore betydelse såsom ett bevis på, att Hollands herrskare försonat sig med den händelse, som beröfvade hans fader större hälften af hans undersåter. Medvetandet härom tyckes hafva förorsakat en viss omsesidig förlägenhet vid det första mötet på bangården. De båda konungarne gingo emot hvarandra med blottade hulvuden och tryckte hvarandras händer temligen ceremonielt, hvarefter de under mängdens jubel åkte tillsammans upp till slottet. Här mottog hertiginnan af Brabant (kraonnrinsesgan) dem. och det påstås. att hon