Göteborgsposten – 26 oktober 1861, sida 2

messan från Danmark. Helsingfors Tidningar yttra härom bl. a.: Föredraget anslog åhörarne dubbelt genom de många likheter hvar och en måste finna i de skildrade norska förhållandena med våra egna, och när hr Dietrichson nedsteg från katedern, gal sig publikens tacksamhet luft i en ihållande handklappning — den första i ett litterärt auditorium i Helsingfors. Kejserlig prakt. En parisertidning berättar, att kejsar Napoleon öfverlemnade till hertiginnan at Magenta före hennes afresa till Königsberg, der hennes gemål fungerar såsom Napoleons utomordentliga sändebud, diamanter till ett värde af 40,000 francs och 10,000 francs för trenne klädningar, hvilka bon skall bära på trenne stora fester, som hennes gemål hertigen skall gei sin egenskap af utomordentligt sändebud. Armstrongskanonen tadlas nu af sakkännare i England, hvilka påstå det icke vara möjligt att skjuta fort wed densamma, emedan det invecklade laddningsmaskineriet blir obrukbart efter 10 minuters kanonad; jernprojektilen skiljes i kanonloppet lätt från den omgifvande blyhylsan och denna senare träffar då ofta vän i stället för fiende. Ett preststreck. Vid Bologna på en kulle, som nu har en kunglig villa, der Victor Emanuel brukat taga in, då han besökt Bologna, befinner sig klostret San Michele i Bosco. Det var fordom kardinal-legatens residens och päåfven Pius IX uppehöll sig der då han gjorde sitt sista besök i sina nordliga besittningar, år 1857. Kardinal-legaten, som önskade göra stora förberedelser för sin heliga gästs emottagande, sände efter en bildhuggare vid namn Pacchioni, som sedan 1848 hålls förvarad i ett statstängelse för politiska förbrytelser. Han frågade konstnären som var mycket skicklig i sitt yrke, om han trodde sig i stånd att dekorera ett enskildt kapell, som var bestämdt för påfvens bruk, med en efterbildning at Den obefluckade aflelsens staty, hvilken nyss blifvit invigd i Rom af påfven, hvilken, såsom kändt, annu var full al stolthet öfver det nya mysterium, som han lyckats införa i den katolska religionen. För förlärdigandet af denna staty samt bilder at de fyra evangelisterna att ställas i kapellets hörn hade konstnären icke mer än 28 dagar på sig. Kardinalen lofvade honom en vacker betalning samt dessutom att utverka hans frigifvande. Bildhuggaren grep verket an och arbetade allt hvad ban kunde för den dyrbara friheten samt utförde sitt uppdrag med utomordentlig konst och skicklighet på den korta tiden. Kardinalen var utomordentligt glad, då han fick se allt färdigt i rättan tid och påfven icke mindre öfver den angenäma öfverraskning som gjorts honom. Attonen före påtfvens ankomst kallade kardinalen konstnären till sig, berömde och tackade honom med hvarje uttryck af tillgifvenhet, samt frågade honom om han skulle finna det allttör härdt att gå tillbaka till sitt fängelse för ett par I dagar, så att påfven skulle erhålla tilltälle att lvisa sin mildhet, och hans frigifvande synas Tnärflyta från all nåds källa. I ett olyckligt ogonblick samtyckte bildhuzgaren, som i förbigående sagdt hade varit fri hela tiden han larbeiat san:t hatt mer än ett tillfälle att om han så velat förflytta sig öfver den påfliga gränsen. Han lät åter sätta sig inom lås och bom och gick in på att fornya ett fängelse, som han var öfvertygad skulle räcka numera endast till dess påfven hunnit anlänIda. Nåväl, påfven anlände, påfven dröjde qvar och påfven reste; men Pacchionis fängelsedörr förblet tillsluten. Två långa år förgingo; kardinalen betalade icke en styfver af den öofverenskomna summan och den bedragne olycklige mannen skulle troligen hafva tått afvakta sin död i sina bojor, ifall icke 1859 års lyckliga händelser hade inträffat, hvilka bragte befrielse åt honom likasom åt så många andra oskyldigt lidande. En sällsam händelse egde för någon tid sedan rum i kyrkan Notre Dame i Paris. En främmande officer låg och bad ifrigt i koret. Han stannade der till kl. 6, när kyrkovaktaren, förvånad öfver officerens långvariga böner, gick till honom och sade tiden vara inne att tänga kurkan samt bad honom aflägsna sig.