Göteborgsposten – 26 oktober 1861, sida 2

Och folket sjöng sitt: Ca ira! — Kärran stannar, sade Rick. — Nåd! stammade ännu en gång Blanche, — Ned med bofvarne! skrek Rick. — Rädda honom! låt honom lefva! utropade den unga flickan, ansträngande sina sista krafter och ur stånd att längre uthärda en sådan tortyr. Rädda honom! Nåd... Papperet! .... Kärran hade stannat vid foten af schavotten: Henri steg ur. — Samtycker du till att bli min maka? sade Bamboulå, hvars ansigte nu riktigt strålade, —Ja... mumlade Blanche med en röst, som ej mera hade något menskligt; och hennes krampaktigt knutna fingrar togo papperet, som banditen räckte henne. Bawmboulaå drog henne åter fram till municipalen, som nu väntade helt lugn. En truwhvirfvel ljöd utanför; folkhopen klappade i händerna. — Fort! fort! skrek Blanche, hvars darrande fingrar sökte fatta pennan. — Ursäkta, medborgarinna! sade municipalen. Samtycker du, medborgarinna Marie-MarTcelle-Blanche Niorres att taga till din äkta make I denne medborgare Marcus Tuilius Sommes ? Blanche oppnade läpparne liksom för att tala, men intet ljud trängde fram ur hennes mun.