Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 2

åsigt såsom afvikande från det vid tillfället fattade beslutet. Att hr Hedlunds ordande haft en oppositionel i riktning mot det förslag hvarötver utlåtande borde afgifvas, är uppenbart, och det torde då böra tålas af honom, att han sagts påstå, der han endast vill hafva erinrat sig, eller påyrka, der han sannolikt endast vill hatva tillstyrkt. Skilluaden ligger mera i tonen och affekten än i innehållet och syftningen, och jag tror att br Hedlund gör sig en alltför ötverdritven föreställning om sin betydenhet för Staden och Länet, då han under denna ruvrik upptager protester mot en tör honom oangenäm upptattning at rätta meningen i hans föredrag, hvilkas innehåll icke alltid torde vara så lätta att utan uppenbara motsägelser sammantatta i några få ord, då slutet icke alltid är början likv. Sakert är att mag. Hedlund vid den åberopade äldre sockenstämman för sin del påyrkade prebendets fränskiljande (hans ordalag voro sådana att de icke lätt falla ur dens minne som bört dem och genast insett deras betydelse), men H.-T:s antydniug, att ban då haft medhåll af ett stort antal närvarande församlingsmedlemmar, är tämligen obetogad. Ty om ock atskilliga personer den gången Jämte hr H. reserverade sig mot det beslut, som da fattades af en ovanligt talrik pluralitet, så är det ingalunda gitvet att reservante,na i allo delade dennes iver att blifva befriade från det besvärliga påhänget af ett prebende, hvaritrån församlingens kyrkoherde hittills hämtat sina rcelaste inkomster. Vare emellertid härmed huru som helst; säkert är, ifall något fel annars blitvit af mig begånget vid mitt reterat i fråga (hvarom jag likvisst oaktadt noggranna eftertorsknin ar icke kunnat bliva öfvertygad), att det uteslutande berott derpå att jag tilltrott mag. Hedlund att nu vidhålla samma åsigter som han för några år sedan i enahanda fråga offentligen uttalar. — Jag ångrar, jag beklagar detta misstag! — och lotvar, som ett godt barn, att aldrig göra så mer. Ger man eudast akt på H. T:s ställning till denna sak, så synes den snarast blitva ett föremål tor åtloje. Annan känsla kan svårligen väckas, genom den stora vigt som lägges på hr li:s personliga uppträdande, genom deu fasa för att stanna i minoriteten han dervid röjer — jämte en illa uvid lust att hälla strängt efter den kända haudeu och den goda viljan (kr B:s naturligwis). Mena frågan tår ett vida allvarsammare utseende, då man betraktar den från det allmännas, särskildt Domkyrkoförsamlingens ståndpunst. Dess röstberättigade ledamöter, vtver tretusen till autalet, äro sammankallade till ett möte, der yttrande ånyo skall aigitvas i ett areude, som vid flera tilltällen blitvit etter moget öfvervägaude på samma sätt behandladt, och det bar samma dag offentligen uttalats att beslutet sannolikt blitver i enahanda anda. Saken är at en utomordentlig betydelse i kyrkligt häuseende; trågan är om ingenting mindre an avt gora en total omstöpning i den nuvarande församlingsiodelningen, något hvarom meningarna naturligtvis måste vara mycket delade. När då icke mer än tem å sex personer infiuna sig utom kyrkorådet, och icke ens bland dessa någon enda finnes, som bestämdt opponerar sig mot förslaget, — är dermed icke ett owvetydigt bevis atlagdt om törsamlingens enstämmighet i asigter! Men nu händer, att en bland de närvarande har stor lätthet att tala och icke gerna lemnar denna egenskap obegagnad. Han har synbarligen icke haft tid eller lust atv taga någon grundlig kännedom om frågan, men han resonnerar vidt och bredt om fördelarna, som han icke riktigt kan inse, om olägenheterna, som han icke heller fattat nog klart, för att derpå grunda ett afstyrkande, om skyldigheten att respektera äldre församlingsbeslut m. m. Detta är allt gavuska lofligt; det tar väl någon tid och ger ordtföranden tilltaile att visa sin förmåga, att atven under kinkiga omständigheter leda förhandlingarna tul ett godt slut. — Han är röstberättigad och har såsom sådan öppen talan; men nu är han på sawma gäng tiduingsredaktör, han skall skrifva eu referat och — skulle man tro det — han framställer sina fu: deringar såsom forsamlingens beslut. Och när han sjelf efteråt berömmer sig af att hafva tforeslagit det vill protokollet tagna beslutet att icke lägga hinder i vägen (för en saks om kan töranleda ekonomisk törlust), der anser han tillstandigt, art i ötverensstämmelse med egua personliga åsigter i sitt referat tillägga att församlingen såtunda tillstyrkte delningen,!! H. T. har på sednare tider vid åtskilliga tillfällen visat ew beromvärdt bemödande att undgå det flera gånger ötverklagade telet, au dess referater hufvudsakligen rörde sig kring mag. Hedluud samt hans gorande och låtande; men det är icke stort battre om den i det längsta undviker att nämna mag. Hedlund såsom talare, men i stället tramställer hans äsigter såsom de ior tilltället otvervägande. Jag bar blifvit vidlyftigare än jag önskat och vill endast tillägga, för uvdgående at yuerligare skrittvexling, aw H. I. fritt kan ävnu en gång låta mig åtnjuta privilegiet att ha fritt språk, eller vederbortigen bestraffa detta djertva tilltag, men den må akta sig att betaga allmänheten den törestfil ingen att det är jag som genom min stridslystenhet storer friden! — Jag kan i det hänseendet endast vinna, mgenting törlora. Till slut får jag med begagnande af H. T:s egna ord anfora, såsom första grunden till detta genmäle: Icke att det gör vågonting ; men nog kan man berigtiga utan att dervid gora kittsliga utfall mot ensk.ld persou, Fr. Th. Blomstrand. Cessionsoch Urarfva-Ansökningar ingifva till Göteborgs hådhusrätt.