Göteborgsposten – 22 oktober 1861, sida 1

stan fullkomligt mörker, emedan den sista lampan stod långt derifrån. Furien utsträckte handen, tills den träffade den fuktiga mossbelupna muren. Hon gick sakta framåt, tills hon kom fram till en jernbeslagen dörr, hvilken liksom de andra hade en galleröppning. Hon såg genom denna ini hålan, men det inre deraf var försänkt i ett sådant mörker, att man omöjligen kunde urskilja någonting derstädes. Faucheuse lade örat till öppningen, för att i stället lyssna. Intet ljud trängde fram till henne. -— Han sofver säkert, mumlade hon. Hon sökte i knippan efter den nyckel, hvarmed hon skulle öppna dörren, men ändrade sig dock snart mumlande: han måste se mig! och skyndade bort efter den närmsta lampan i den sluttande gången. Nu öppnade hon den tjocka dörren och trädde in i fängelset med lampan framför sig, så att ljuset föll inåt, under det hon sjelf qvarblef i skuggan. Ett buller, som då någon hastigt reser sig upp från marken, hördes och en person stod hastigt upprätt framför furien. — Jag är färdig! sade en fast stämma. — Så mycket bättre! svarade Faucheuse skrattande. Detta skratt, som störde den dystra tyst