Göteborgsposten – 22 oktober 1861, sida 1

ter de grunder, regeringen sjelf bestämt, och förhandla efter den ordning, regeringen sjelt uppgjort, öfverflytta den makt, som lagligen tillkom endast landets sedan 1809 icke sammänkallade ständer. Landets konstitution hade dittills slumrat; detta var en åtgärd som skulle slagit den till döds. En opposition höjdes äfven genast i landet, och närmast i Helsingfors, emot denna åtgärd, med den påfoljd att att regeringen genast frängick sitt försök att på det sammankallade utskottet öfverflyvta ständernas beslutande rätt, och först 1 ett förklarande reskript bestämde, att utskottet endast skulle ha att inkomma till regeringen med förslag af samma verkan och beskaffenhet som andra vanliga komitebetänkanden, hvilket sedan ännu ytterligare upprepades i en följande kungörelse rörande samma sak. Genom detta var nu visserligen det mot konstitutionen vända angreppet närmast undanrojdt; utskottet skulle icke träda i ständernas ställe utan endast bilda en komtå för beredande af vissa ärender. Men det skulle i alla fall sammanträda och befallningen om utseende af medlemmar till detsamma stod qvar och dermed qvarstod äfven möjligheten för regeringen att försöka att återgå til sitt ursprungliga försök att substituera en så: dan församlings utlåtande i stället för den lagliga laudidagens. Och denna möjlighet hade man naturligtvis allt skäl att vara angslig för i Finland. Af en regering, som sö nyligen visat sig böjd att så legert behandla sina gifna löften om de lagliga mmstitutioners upprätthållande, kunde man icke utan skä befara att den, ifall förhållandena skulle visa sig gynsamma, äfven på samma sätt skulle be: handla de förklaringar angående utskottet: verksamhet, hvilka den nyss afgifvit samt åtei försöka formå utskottet att åtaga sig rollen af oktrojerade ständer. Det var denna möj lighet, som det finska folket måste torsoka att forebygga, ifall det icke efter ett engång vunnet medgitvande af regeringen, åter på nåd och onåd ville kasta sig i dess armar. Det är också detta som det nu håller på att utfora. Tvenne utvägar att förekomma ett åleruppstigande at uet ingrepp i konstitutionen, som en gång redan blivit forsokt men albojdt, stodo öppna för finnarne. Den ena var alt vägra att utse ett utskott och fordra ständernas sammankallande i stället. Men denna utväg hade sått i strid med den kloka och riktiga ställning, som finnarne intagit allt från början at den nu pågående rörelsen. De togo nemhgen, som vi sett, de juridiskt och iagligen bestående statstörhållandena till sin stodjepunkt. Det var från denna ståndpunkt, de opponerat mot regeringens plan att på en efter dess sjeltgjorda bestämningar sammansatt törsamling oöfverflytta de konstiuutionela ständernas rätt. Och trån denna laglighetens ståndpunkt, som de en gång antagit, var det, de ät ven vidare måste operera, ända till dess det möjligtvis visat mig atwt det lagligen bestående forhållandet icke mera var forenligt med DS KT AE FEN