Göteborgsposten – 21 oktober 1861, sida 1

ee derföre i högsta grad märkvärdigt. Och det är det så mycket mera, som det sammanfaller med steg i samma riktning i Polen. Det tyc kes häntyda på en reaktion i Alexanders regeringssystem. Har han börjat att ångra sig? Har han funnit att opinionen i Ryssland gätt langre än han sjelt gått och vill nu försoka alt komma den att stanna, der han sjelf stannat? Skall han likasom hans farbroder, med hvilken han har så mycken hkhet, slå om ifrån alt hatva varit liberal till att blifva reaktionär, eller är allt blott ett öfvergående symptom, som icke är bestämdt atv hatva någon längre varakughet? Detta är svärt att afgöra, men det är en vigtig fråga för hela Europa. Rysslands inre och yttre politik hänger nära tillsammans. Det hgger 1 sakens navur att menniskor, ätven de mest förslatvade, måste sysselsätta sina vankar med nägot, och vill man icke att de skola sysselsätta sig med sitt eget lands inre angelägenheter, så mäste man söka att ge deras tankar en annan näring. Liksom så mänga andra folk hatva ryssarne åfven varu bojda att ställa sitt lands storhet öfver dess imre välbefinnande och ha dertore gått in på allt som kunde leda till detta mål. Utan en stark enväldsherrskare ha de vidtomtattande vyer, åt hvilka denna böjelse ofverlemnat sig och som funnos upptagna i czar Peter 1:s testamente, icke synts möjuga att uttöra, och det har dertore länge vari en trosartikel tör ryssarne, alt Rysslands välde berodde på c2zarens obegränsade makt och på en obegransad lydnad hos alla, som vVovro bans undersåter. Endast under sådana torhåtlauden kunde Peter den stores testamente bltva uttördt. Huru skulle Sverige och Purkiet kunna erötras, Tyskland hälttas deladt, Englands vålde i Asien hotas och Frankrike öfvervakas i Europa, annorlunda än derigenom att hvarje ryss i hvilket ögonblick som helst vore ett villigt redskap för en enda bestämmande vilja? Det ryska valdets utomordenthga framsteg och den patriouska stoltheien, som faun sig smickrad derat, gjorde att despotismens teori blet hyllad ätven af flera bland folkets mest upplysta mån. Aw Ryssland var olika med alla andra länder och atvt dess styrka låg i en undergitven och religiös lydnad för czarens bud, denna åsigt, som Kuneberg i sin Nadeschda lagger 1 Potemkins mund, har tjenat ull att förmndra dessa tfantastiskt vilda iaror från Geneve, — tor att låna ett utwyck från den nyss påpekade episoden i dikten som upprört Europas ötriga länder, att slå allttör djupa rotter i Ryssland. Kyssarne kände sig stolta öfver att demokratiens våg förgäfves slog mot deras lands gräns, och ötver att det skulle vara i stånd att, under det andra nationer söndersletos af politiska inre strider, draga nytta för sig af deras misshälligheter. Under den aflidne kejsar Nikolaus var denna vidskepelse på sin höjd. Hansundersåters äregiriga drömmar syntes skola blitva realiserade af honom, som hade intagit platsen af en skiljedomare i Europa och som omtalades af alla konservativa såsom ordningens hopp och såsom fiende till all sjelfsvåldig frihet. Ryssarne brydde sig foga om inre retormer, emedan de inbillade sig, att någon stor och oerhörd triumf för den kejserliga statskonsten var nära för handen. Under hela sin rege