Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 2

för att endast tänka på utvägar att kunna rädda qvinnorna från en förfärande död. Han, doktorn och Skogsblomman sökte med förtviflans krafter bryta ned gallret. Blott två sekunder hade förrunnit sedan första jordstöten, och jorden hade ej upphört atti darra och skälfva, som om hon ville öppna sig, för att uppsluka allt hvad som fanns på densamma. I LD Abbedissan hade nedkastat sig vid altarets fot; och uppstämde der på knä, med armarne korslagda öfver bröstet och blickarne under resignation riktade mot himlen, sitt sorgsna De pro-; fundis. i Utanför kyrkan var tumultet förfärligt . .obeskrifligt ... Hela staden tycktes nära att störta in. Det underjordiska dånet ljöd som åskans. Charles, doktorn och Skogsblomman ansträngde sig förgäfves: gallret darrade, men stod likväl emot. — Bedjen, mina barn, bedjen! sade abbedissan och afbröt sin heliga sång. Knäböjen, på det jag må välsigna eder! ... Herran kallar oss till sig . .. Och hon återtog med en martyrs hjeltemod sin sång: