Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 2

ene ERE FEN ENARE TE — Andra, som ej mera kunde komma ut ur sina boningar och sågo murarne nära att ramlä öfver dem, kastade sig ned från balkongerna i satan, der de flesta krossades. Vid hvarje ny stöt hörde man dånet af nya nedramlande byggnader. Skri af oro, bäfvan, vrede och böner till Gud ljödo genom luften. De sårade vredo sig som maskar i sina lidanden och skreko efter vatten, för att svalka sina brännande strupar. Men vatten fanns icke, ty alla källor voro uttorkade. Den uppgående solen upplyste hela detta fasansfulla skådespel, som vi ej förmå med vår enkla penna att i dess helhet återgifva . .. Under all denna oreda hade emellertid Charleg och hans kamrater drifvits af folkhopen tillbaka på gatan. Ett skri af glädje ljöd bakom dem. Mahurec och tvenne karaiber kommo utrusande på gatan. Sjögasten var blek och tårar genomdränkte hans ansigte... —Min kapten! sade han utan förmåga att sluta sin fras. Men det låg i den ton, hvarmed dessa ord uttalades, ett sådant uttryck af glädje, tillgifvenhet och erkänsla, att Charles glömde allt för glädjen af att få återse honom. — Till hamnen ! sade Mahurec, kanske kunna vi änon flyl... (Forts.)