Göteborgsposten – 10 oktober 1861, sida 1

var upptagen af värdskapet och varorna, kastade likväl alltemellanåt en otålig blick bort mot dörren. Då den första engelsmannen syntes på tröskeln till fondan, sköt sjömannens öga en strålande glädjeblixt och ett drag af fröjd visade sig i hans uttrycksfulla ansigte. — Tafia! rhum! skrek han på spanska. Jag går ej härifrån med en enda dublon i min ficka, om jag också skall sätta eld på hela huset, för att få betala det. Engelsmännen kommo nu i mängd in i fondan. James, som drog Gervais med sig, var en bland de första som kom in i salen. — Hallå, gossar! skrek den stackars borgarens tyrann, rhum! tafia! punsch! Vi skola vända upp och ned på hela inrättningen ; det är en fransk hund som betalar! Och härvid slungade han Gervais bort till en bänk, på hvilken denne föll ned, halft sanslös. Vid ordet fransk hund hade Mabhurec blifvit alldeles purpurröd i ansigtet och rört på sig liksom för att resa sig upp. Men han hade dock återhållit sig och stannat qvar. — Ah, negros, ropade han, en piaster åt den, som dansar bamboulaå bäst! — Bamboulå! bamboulå! upprepade negrerna och skyndade fram på golfvet. — Ah, ur vägen, kanaljer, sade James och förde undan negrerna, som gjorde sig i ordning